Dubbelliv av Karin Haglund

Jag heter Karin Haglund och är 52 år. Det är nu 10 år sen jag lämnade trosrörelsen, men bara 5-6 år sen jag fick ett något så när normalt liv, och det fick jag till stor del med hjälp av andra avhoppare och mina barn.

När jag hamnade i trosrörelsen bodde jag i Skåne och var nyskild med 4 barn, det minsta bara några månader gammal. Jag hade en kristen tro sen barnsben men tyckte jag var en tämligen misslyckad kristen. Min syster och några av hennes väninnor tjatade på mig att gå med på möten som hölls på Vingårdens Bibelskola någon mil utanför Höganäs.

Skolan leddes av Madeleine och Peter Wallgren. Min syster och hennes väninnor talade så entusiastiskt om att de blivit frälsta på ett fantastiskt möte och att de blivit andedöpta mm. De spelade upp band med en predikant som jag tyckte var förfärlig, men bara för att få tyst på dem lovade jag att följa med. Kanske var jag också en smula avundsjuk på dem och deras lycka.

Den kvällen som jag äntligen följde med dem på möte, var Vingården fullpackad. Det var varmt och fuktigt av alla ytterkläder som hängde på tork på elementen och musiken var nästan öronbedövande. För mig vilt främmande människor sprang fram till mig, dunkade mig i ryggen och kramade om mig allt medan de talade om hur underbart det var att träffa just mig.

Till att börja med trodde jag att det var något misstag, att de tog mig för någon annan eller att det bara var något de sa. Men det var samtidigt så länge sedan någon kramat om mig eller visat mig någon värme, så det dröjde inte länge förrän jag slappnade av och bara njöt av all vänlighet och hjärtlighet.

Detta första möte följdes av flera, och inte bara kvällsmöten. Snart var jag med i en bönegrupp, bibelstudiegrupp och "husgrupp". Till stor del var dessa grupper befolkade av samma människor. Inte nog med dessa grupper: så gott som dagligen träffades min syster, hennes vänner och jag hemma hos varandra. Vi drack kaffe och bad, mest i tungor. Vi bad och bad till vi blev alldeles snurriga, det var som en berusning.

Snart var jag en trogen lyssnare till Ulf Ekmans band och till lovsångsband, och hemma i mitt kök trängde vi ihop oss, tjugo vilt bedjande personer i olika åldrar, till mina grannars stora förtret. DE klagade förstås, men det var ju bara djävulens attacker och sporrade oss ännu mer!

Av någon underlig anledning tvingade jag aldrig mina barn att vara med på mötena, men de kunde förstås inte undgå att påverkas i alla fall. Långt senare förstod jag hur rädda de hade varit för djävulen och demoner, att de haft mardrömmar o.s.v. och det var förfärligt när det gick upp för mig. Jag har talat ut med dem om detta och bett dem om förlåtelse, och de har varit helt underbara.

Utan att jag märkte det förändrades trons innehåll genom den undervisning jag fick på de olika mötena och genom alla kassetter jag lyssnade på dag ut och dag in. Vissa "sanningar" upprepades ofta, till exempel att det var viktigt att glömma all felaktig religiös undervisning jag fått tidigare. Det pratades mycket om alla rättigheter den troende hade, som att leva i gudomlig hälsa, alltid vara framgångsrik och ha allt i överflöd.

Många bibelstudier hade inte Jesus som huvudperson utan djävulen och hans anhang. De fanns överallt, i tidningar och böcker, i musik och konstverk. Satan använde sig också av våra barn fick vi höra; att de blev gnälliga och sjuka lagom tills det var dags att gå på möten. Så var det viktigt att leva i anden, att vandra i det övernaturliga - "vara huvud och inte svans".

Vi tävlade om att komma med "segerrapporter", se syner och få uppenbarelser. Allt som hände i våra liv skulle tolkas andligt - antingen rörde det sig om välsignelser från Gud eller attacker från satan, fast då var man ju illa ute som inte lyckades hålla honom borta. Om jag till exempel inte kunde be mina barn friska utan förföll till att använda medicin, var det bara att bekänna det som synd.

Efter något år skaffade vår grupp en lokal som vi kallade "Herrens Lada", dit den stora skörden skulle bärgas. Vi hjälptes åt att rusta upp den och det var faktiskt positivt, alltså arbetsgemenskapen.

Så småningom blev gruppledaren alltmer extrem: Kvinnor fick inte förkunna eller vara förebedjare på mötena, vi var tvungna att be om lov att utebli från möten (för att hälsa på släkt exempelvis)och vi var förstås de enda riktiga kristna. Andra samfund var mer eller mindre avfälliga.Jag började känna mig illa till mods under möten och andra samlingar. Jesus krympte och i hans ställe kom det egna jaget och vår egen förträfflighet. En gång visades en video med Bonnke någonstans i Afrika. En av våra gruppledare sa då att det var fel med vanlig hjälp till tredje världen, i stället skulle de undervisas om att tro rätt, så skulle de få mat och kläder mm. Det skakade verkligen om mig, liksom föraktet mot andra kristna och det alltmer tyngande dubbellivet jag levde. att aldrig få säga hur det egentligen stod till.

Visserligen var det naturligtvis strängt förbjudet att läsa världslig press men det gick ju inte att undvika löpsedlar, som ibland hade rubriker om trosrörelsen. Jag började köpa tidningarna och läsa, lånade också böcker om trosförkunnelsen och till slut tog jag kontakt med RISK i Uppsala. Träffade en annan tjej som varit med i en annan församling i Skåne. Till slut skrev jag ett brev till min grupps ledning och sa upp bekantskapen.

Jag fick ett telefonsamtal som förklarade att jag var ute på farligt område om jag lämnade gemenskapen, men jag stod på mig, trots att jag inuti var tom och rädd och full av tvivel på mitt beslut. Den andra tjejen och jag beslöt att ta kontakt med Helsingborgs Dagblad för att berätta om våra erfarenheter och varna andra. Artikeln publicerades på Nyåret 1990.

Tidigt på morgonen invaderades min lägenhet av de andra i gruppen. De brydde sig inte om att ringa på dörren utan bara klev på. Jag fick höra hur illa jag burit mig åt, att jag svikit Gud och gått över på fiendens sida. Jag satt tyst alldeles darrig på insidan medan deras röster hamrade på mig. De försökte få med mig på en presskonferens för att ta tillbaka allt jag sagt men jag höll hårt i köksstolen. När det ringde på dörren kom de av sig. Jag öppnade och där stod komministern i Höganäs församling med blommor i famnen! Underbarare blommor har jag väl aldrig fått!

Strax där efteråt åkte jag för ett par dar upp till RISK i Uppsala för en andhämtning. Tyvärr kunde jag inte vara borta så länge (barnvaktsproblem) så det rådde fortfarande fullt uppror i mig när jag kom hem. Jag var så rädd för att jag hade handlat fel, att jag syndat och överlämnat hela min familj i djävulens våld.

Ibland ringde telefonen på natten, samtal med hot om straff, och i närradion framträdde en bönegruppsledare och varnade för mig och den andra tjejen och uttalade Guds dom över oss med hjälp an några bibelversar från GT. Jag var rädd för att sova samtidigt som jag längtade att få sova. Efter ett tag började jag lyssna på de där kassetterna igen, och så började jag få telefonsamtal från församlingen Ljuset i Hallsberg. De hade varit på flera besök hos oss i Skåne för att hjälpa oss rädda vår landsända från mörkret, så de visste vem jag var.

De här samtalen var inte hotfulla - de var vädjande och omtänksamma. De försäkrade att Gud längtade efter att förlåta mig - visst ville jag bli förlåten? Ville jag inte rädda mina barn undan satan? Ville jag inte tjäna Gud? Om jag ville?! Jag bröt ihop och grät i telefonen, bekände min synd och ångrade allt ont jag gjort. Då blev det halleluja och jubel uppe i Hallsberg. Flera gånger i veckan ringde de och talade om Guds kärlek och upprättelse, om vilket ljuvligt liv jag var kallad till, närmare bestämt till Ljuset i Hallsberg. Gud hade en speciell plan för mig och mina barn.

På våren 1990, efter terminens slut, packade jag ihop vår familj och flyttade till Närke. Så kom vi till Ljuset, jag var fast besluten att inte svika Gud utan satsade hårt på att tjäna honom. I praktiken innebar det att församlingen blev hela mitt liv, jag nästan bodde där. Det var möten flera gånger i veckan, frivilligt arbete som städning, blomstervattning, stå i pastorns butik osv. Jag jobbade i köket på Vårdcentralen och bad i tungor hela tiden, levde i ett rus, svävade fram. Likadant hemma: tungotal, kassettband, bönemöten i en svindlande fart. Ibland kraschade jag ihop av utmattning, men då gällde det att snabbt fylla på med mera lovsång, intensivare tungotal, så kallade krigstungor osv.

Efter ett tag började verkligheten bli allt svårare att ta sig ur. Skolans föräldramöten till exempel var en riktig plåga. Jag satt där tillsammans med andra mammor och pappor men som i en glasbubbla; alla hade något att säga utom jag. Jag skulle förstås vittnat och predikat för dessa förlorade men var alldeles stum. Vilket nederlag! Naturligtvis talade jag med pastorn om detta. Lösningen var demonutdrivning.

Jag stod mitt på golvet i möteslokalen, de andra runt om. Jag skulle befrias från Höganäsdemoner och andra demoner. Så följde en behandling jag aldrig förut varit med om. Alla skrik och rop, kvidanden och väsningar som omgav mig gjorde mig alldeles snurrig. Inte kunde jag ana att jag hade så många onda andar i mig. Pastorn förestavade mig allt jag skulle "avsäga mig": Svenska Kyrkan i Höganäs, mina släktingar och vänner i Skåne.

Jag skulle be om förlåtelse för ockultismen i Höganäs fastän jag aldrig sysslat med sådant och jag skulle ta avstånd från min släkt i Italien. Om jag inte sa efter tillräckligt snabbt, fick jag knytnävsslag i magen "för att driva ut demonen". Tack och lov var inte mina barn med, men hur var det att få hem en gråtande och förkrossad mamma inte bara en utan flera gånger. Det satte sina spår hos dem.

Knappt hade jag blivit av med en omgång demoner så var det nya som skulle drivas ut: Upprorsdemoner var vanligast förekommande, för nu hade jag börjat ifrågasätta undervisningen och fixeringen vid djävulen. Våra bönemöten blev alltmer böner mot olika företeelser, att Gud skulle "plocka bort" för oss misshagliga personer, d.v.s. alla som inte tyckte som vi. Mitt hem inspekterades för att "renas" från olämpliga saker, som ett porträtt av August Strindberg. (Jag slängde det inte utan gömde det i garderoben. Porträttet var ritat av min äldsta dotter)

Vi lyssnade regelbundet till Ulf Ekman och hans undervisning fick inte ifrågasättas. Vi uppmanades att först och främst betala pastorns och församlingens räkningar, och sen tro ihop pengar till våra egna. Lovsången var inte längre lovsång utan "krigssånger" och "hurra vad vi är bra!" Israel blev nästan till en avgud. Om man kritiserade förekomsten av tortyr i israeliska fängelser var man demonbesatt.

Jag hörde undervisning om vikten av att aga sina barn och förebråddes för att jag var emot det (upprorsandar) Jag mådde så dåligt men kämpade på, för jag trodde det var mig det var fel på. Jag skrev till pastorn att jag ville lämna, varvid jag kallades till vår lokal. Där möttes jag av pastorn och böneledaren. Hon satt i en fåtölj och kved och vred sig som i smärtor, medan pastorn förmanade och hotade med allt ont som skulle hända mina barn. Jag kunde inte stå emot utan föll till föga och bekände att det var jag som hade fel. Då blev allt halleluja igen men när jag gick hem var det inget jubel i mig bara svart och en förlamande kyla.

Jag trodde det berodde på mig och gjorde mitt bästa att nå det där andliga tillståndet av glädje och övervinnande som vi skulle ha, men till slut brast allt. Det var på ett möte under kriget mellan Irak och USA-alliansen. Det hade rått stillestånd ett tag efter flyganfallet. Då hade vår församling bett om FORTSATT KRIG! Så kom då markoffensiven och på det där mötet som jag aldrig kommer att glömma, var pastorn så jublande glad. Han prisade och tackade Gud, tog glädjeskutt och bad om extra smörjelse över de USA-alliansens armé, om att det inte skulle lämnas sten på sten i Irak. Då fick jag nog och trots hot om eviga straff sprang jag där ifrån och återvände inte.

Sen började helvetet med ångest, mardrömmar, ångerkänslor, skuld, "har jag gjort rätt", "har jag nu övergett Gud" osv. Tack och lov fick jag hjälp av andra avhoppare, av FRI, rehabläger och av Gudrun Swartling. Jag fick stöd av mina barn som alltid försökte svara i telefon först, så att jag skulle slippa "olämpliga samtal".

Det kom också tider då jag hade abstinensbesvär, kände suget efter att "gå upp i" bönen och lovsången. Försökte at gå på liknande möten men det slutade med illamående. Det har tagit flera år för mig att bli någorlunda hel, men nu mår jag bra. Jag vågar tänka, undra och fundera över tron och trons innehåll utan rädsla, och jag vågar lita på att jag inte behöver förtjäna Guds kärlek.

Jag står för vartenda ord jag skriver och är inte längre rädd för hot av olika slag. Ja, det var en hemsk tid, men tack och lov är jag fortfarande här. FRI bildades av ett antal personer som hade anhöriga i olika sekter, inte bara i trosrörelsen. De arbetar med information om olika sekter, stöd till anhöriga och även stöd till avhoppare. De ordnade även två rehab-läger, 1992 0ch 1994, med hjälp av kunniga personer från ett rehabcenter i USA. FRI har mängder av material om olika sekter, både sekternas egna skriverier och annan information.

Jag var inte med i Kristet Center Syd. det bildades inte förrän efter jag flyttat till Hallsberg. Men, "embryot" till den församlingen var "Glädjehuset" i Helsingborg med bland andra Knuth From (!). Vi från Höganäs åkte ibland på deras möten och de var verkligen vilda. Typiskt nog förekom det sparsamt med bibelundervisning utan mest direkta budskap från Gud.

Ibland var Marc Dupont på besök; han som sedan blev en av de viktigaste personerna i väckelsen från Toronto. Redan då var det viktigt att falla i anden, skratta i anden, skrika osv.

Ett andra embryo till KCS var kretsen kring Christer Nilsson i Osby. Om jag inte minns fel var det den gruppen som först kallade sig Kristet Center. Efter ett tag lade man till "Syd" eftersom man ville "inta" hela södra Sverige. Christer Nilsson är ett barn av den s.k. Jesusväckelsen med ursprung i hippiekretsar i USA. Han var en av grundarna till Jutatorpet i närheten av Smålandsstenar, där jag bodde på 70-talet. Juta torpet var allmänt karismatisk och kollektivet där ordnade varje sommar konferenser där. En annan jutatorpare var Bosse Sander som sedan sorgligt nog kom med i LO.

Alltnog, Christer Nilssons grupp tog över Glädjehusets grupp med undantag för enskilda personer som plötsligt blev andligt hemlösa. Han införde successivt alltmer bisarra idéer, till exempel att man kunde skilja sig om ens make inte var lika andlig som man själv. Man har numera friskolor, bland annat ett riksgymnasium för församlingsbygge med statliga bidrag. De här uppgifterna är ca två år gamla, så förändringar kan ju ha skett.


Karin Haglund

Kommentar av Karin Berglund:

Vilken stark berättelse. Där finns också humor som lättar upp. Jag känner igen så mycketfrån mina egna känslor och upplevelser från LO i Uppsala. Ändå verkar vissa saker ha varit värre hos henne, LO kunde visa mera sans, trots att man tänkte på samma sätt så aktade man sig för att leva ut det. Vissa saker känner jag:Precis så var det för mig. Dubbelmoralen, dubbellivet, de fullkomligt vansinniga teserna vi levde eller skulle leva efter, som man kände - Det här är FEL! och ändå var det ju från GUD.

Hon skriver: Utan att jag märkte det förändrades trons innehåll ... det var viktigt att glömma all felaktig religiös undervisning jag fått tidigare.

Ulf Ekman sa till oss fyra hundra när vi började bibelskolan hösten 1984: Glöm nu allt du har lärt dig förut!!!" Jag träffades i hjärtat av denna fullkomligt dödande projektil. Dödande för tron!!!

Hon skriver: Satan använde sig också av våra barn fick vi höra; att de blev gnälliga och sjuka lagom tills det var dags att gå på möten.

Möten = Det heligaste som fanns. Heligare än själva livet. Mötena var deras projekt, våra projekt dom skulle avvecklas. Första Whaley-seminariet hösten 1984 var så viktigt att vi uppmanades att inte jobba utan gå på Livets Ord. "Sjukskriv dig! Du är ju ändå aldrig sjuk" citat Ulf Ekman (som emellertid inte sagt så fler gånger).

Hon skriver: Allt som hände i våra liv skulle tolkas andligt - antingen rörde det sig om välsignelser från Gud eller attacker från satan, fast då var man ju illa ute som inte lyckades hålla honom borta.

 Och livet fylldes av fruktan. Vilken värld man levde i! Balanserande på knivseggen. Säkrast var förstås att hålla sig så aktiv och mitt inne i centrum som möjligt - det försökte hon ju också.

Hon skriver: vi var förstås de enda riktiga kristna. Andra samfund var mer eller mindre avfälliga.

Tänk vad jag saknade dem!!! De andra kristna. Jag gick i en allkristen Jesusmarsch, vad hette den nu? Det var så kul, så upplyftande - och dan efter på mötet sa Ulf Ekman som varit där: det är dåligt ställt med kristenheten i Sverige, det är allvarligt.

Hon skriver: En av våra gruppledare sa då att det var fel med vanlig hjälp till tredje världen, i stället skulle de undervisas om att tro rätt, så skulle de få mat och kläder mm. Det skakade verkligen om mig, liksom föraktet mot andra kristna och det alltmer tyngande dubbellivet jag levde. Att aldrig få säga hur det egentligen stod till.

Dubbelliv!!!

Hon skriver: Jag satt tyst, alldeles darrig på insidan, medan deras röster hamrade på mig.

Hon var så modig. Både det första utträdet och det andra, så modigt.


Karin Berglund


 

Vittnesbörd