Erfarenheter från Trosrörelsen Av Monika

Vid en bönesamling för kvinnor i ledarposition skulle man be för en andligt störande situation. På orten förekom mycket otrevlig ockultism riktad mot församlingarna, och en speciell händelse togs upp vid bönesamlingen. I det ockulta lägret hade en man riktat förbannelser mot församlingen genom att utropa sina formler tre gånger om dagen.

För att motverka kraften i dessa förbannelser, kom den kvinna som ansågs som "extra känslig i anden" – en s.k. bönekvinna – med förslaget att utropa namnet Jesus tre gånger. Alla skulle stå i en ring riktad mot den plats ockultisterna höll till och så ropa "JESUS, JESUS, JESUS."

Vid fullmåne brukar ockultister samlas. Detta visste man om i denna trosförsamling. För att motverka kraften i ockultisternas samlingar vid denna tid, anordnade man speciella lovsångssamlingar då man sjöng sånger med texter om Jesu blod och namn. Då riktade man sig mot de mörka krafterna med aggressiva böner.

Man använde namnet Jesus som ett slags mantra, en slags teknik som ska fungera och ge resultat. Detta har sin grund från Hagin som ger själva Jesusnamnet den här funktionen av en nyckel som alltid fungerar i andevärlden, som om själva namnet vore kopplat loss från personen Jesus och ett slags verktyg Han gett oss vi ska lära oss använda. Då blir det en slags magi.

Det är något helt annat när vi får en övertygelse om något som Jesus vill att vi utför och vi agerar å personen Jesu vägnar och säger i Jesu namn så...Är det då verkligen på Hans uppdrag så är det då Han som utifrån sin tron i himlen agerar och sanktionerar och inte något som kommer inifrån människor i en ockult magisk seans.

Till saken hör också att en av lovsångledarna tidigare varit ockultist, och tipsade församlingen om vilka knep man tog till på den mörka sidan. Motmedicinen blev att göra likadant, fast tvärtom så att säga, för att vända det onda till något gott. Församlingens medlemmar levde i ständig skräck för ganska vardagliga "olyckor", eftersom allt ont berodde på djävulens attacker (frammanade av ockultisterna).

Vid en ledarsamling sade sig en nervöst lagd man att han hade bekymmer med vissa saker, framför allt offentlig bön m.m. Mycket av det han beskrev lät som vanlig nervositet, typ scenskräck, och hade säkert inte varit besvärande om han inte varit i en position då ett ledarskap förväntades av honom. Genom lite vanlig träning i att tala inför en grupp skulle problemet säkert te sig mycket mindre.

Nu blev däremot lösningen den att en stor, starkt man kastade sig över honom i soffan, skrikande i tungomålstal. Det blev en omtumlande brottningsmatch med befallningar till djävulen om att släppa mannen. Ändå säger bibeln i Efesierbrevet att vi inte har att kämpa mot kött och blod, utan mot andemakter. Här försökte man fysiskt krama andemakterna ur en man som bara var lite nervös att tala inför folk.

Själviska böner

"Gud, sänd människor i denna mammas väg som kan ta hand om hennes barn när hon nu tjänar dig för ditt rike så mycket…"

Så bad man över en upptagen pastorsfru. Egentligen menade hon ha en kallelse att vara pastor själv, men i frikyrkokretsar anses inte kvinnor vara lämpliga som sådana. Lösningen blev att maken stod för det officiella herdeskapet, men frun för det i "praktiken".

De minsta barnen i den stora syskonskaran togs om hand av tjänstvilliga kvinnor i församlingen som avlastade pastorsfrun med barnpassning, matlagning, handling, tvätt och städning. Barnen tydde sig mer till dessa barnpassare än sina föräldrar, och en tonårig dotter hade det mycket jobbigt hemma.

Bibeln talar om att sätta Gud först, sin egen relation till Gud därnäst, sedan make, familj och därefter arbete. Först därefter kommer församlingslivet. Denna pastorsfru hade vänt på ordningen, och i församlingen krävde man detsamma av församlingsmedlemmarna.

Slutändan på alltsammans var, att ingen tog hand om sina egna barn: alla tog hand om varandras, och få av barnen var föredömen i gott uppförande. Därtill gick alla omkring med fantasier om olika kallelser och profeterade saker över varandra som aldrig blev till.
Attityder

Som nykommen till en församling där stort behov av församlingsarbetare rådde, talade vi med pastorsparet om vad vi hade för visioner. De sammanföll väl med de som fanns i församlingen. Vi kände oss mycket väl mottagna, och gladde oss över att få vara till nytta och välsignelse i vanliga uppgifter.

Efter en kort tid blev vi dock utfrågade om våra "andliga meriter": "Har ni några pastorer i släkten? Vilka utbildningar har ni? Vad jobbar ni med? Hur blev ni frälsta, inom kyrkväggarna eller som hedningar? Var era föräldrar troende?" Detta var några av frågorna, och stämningen kändes obehaglig när pastorsfrun plötsligt reste sig och gick.

Vi ombads inte gå iväg, men det fanns ju ingen anledning att sitta kvar ensamma. Några av svaren passade tydligen inte, och vi ansågs tydligen inte dugliga längre. Denna meritkontroll är dock vanligt förekommande, men under mer förtäckta former. Det är något av det första som kontrolleras, och finns där något man kan ha nytta av i kollektivet blir man en person att räkna med. Annars får man nöja sig med "toalettstädning".

Det finns många, enkla människor som älskar lovsång och har välsignat många med sin sång, men som ändå inte får vara med i församlingens lovsång. Kravet är uttryckligen "professionalism". Kan man inte leva upp till det, stängs oönskade personer ute med subtila metoder: man blir inte tillfrågad inför övningar och spelningar, man blir inte tillfrågad till råds, pastorn uppmuntrar inte personen, och så vidare.

Inte sällan förekommer direkta kränkningar, uttalanden som klart markerar utstötning, av ledarna. Pastorerna kan även ge korrigeringar offentligt till individer. Ulf Ekman har vid ett flertal tillfällen offentligt och skarpt korrigerat ej önskvärda personer som befunnit sig på scenen tjänande Gud, såväl etablerade musiker som predikanter. Bibeln lär dock att man först och främst ska föra sådant på tal i enrum.

Men på scenen ska endast finnas av pastorn eller det inre ledarskapet utvalda människor med "smörjelse". Denna smörjelse baseras på de urvalskriterier som härrör från individernas "andliga stamtavlor" och påbrå, liksom släkt- eller vänskapsförhållanden.

Statusjakt

Församlingslivet går före allt annat: ett veckoschema förväntas följas till punkt och pricka. Belöningen om man visar trohet till församlingens aktiviteter blir att man får befordran genom att få en mer framträdande position i församlingen. Förutsatt att man har den rätta stamtavlan, vill säga.

Tjänster och gentjänster ger extra "fjäskpoäng", särskilt om man kan erbjuda en tjänst som är speciellt åtråvärd och har hög status. Dessa fjäskpoäng blir som ett insatskonto, och ju mer insättningar man har gjort, desto mer lyssnas man till och får vara med i "den inre kretsen".

På främsta bänkraden sitter aldrig de sämst klädda, ansedda eller utslagna människor. Ändå talar bibeln om att vi inte ska ha anseende till person genom att förvisa de sämst ställda till de bakre platserna.

"Längst bak sitter de som inte har ett rent hjärta och inte är hängivna" lät det i en predikan. Alla har dock inte möjligheten att sitta längst fram, dels av naturligt praktiska skäl och dels av den orsaken att de 3-4 främre raderna är reserverade för pastorer, pastorsfruar, predikanter, lovsångare och övrig andlig elit.

Kollekttalen är långa utläggningar om givande, och bibelställen citeras ofta tillsammans med predikantens egna vittnesbörd. Ofta handlar vittnesbörden om hur ett givande utlöst en välsignelse i form av extrema materiella välsignelser såsom gåvor i form av hela hus eller bilar.

Hur denna gåva egentligen kommit en ny ägares vård får allmänheten inte veta. Med tiden har det kommit fram att det handlar om rena transaktionerna, skattevinster på grund av reaförluster, och är en form av byteshandel hyfsat välbeställda vänner emellan. Inte så mycket ett Gudsingripande, alltså.

"En pastorsfrus uppgift är att se söt ut, sitta på främre bänkraden. Pastorn ska ha tillräckligt med pengar så att han kan ge sin fru shoppingpengar. Hon ska inte behöva tänka på vad det kostar, utan bara ta vad hon vill ha. Ge pastorn så mycket du kan, tänk inte på dig själv, så kommer de välsignelser som pastorn får att med tiden komma över dig också.

"Ge till dem som redan har mycket, så kommer du att få." Så löd ett budskap i en trosförsamling där jag agerade tolk. Denna predikan baserades på psaltaren, där det står om den välsignelse som flödar ner över Arons skägg när troende bor endräktigt tillsammans.

Tanken är att om man ger till "huvudet" (pastorn) så kommer hans rikedom att flöda ner till hela kroppen. Ekvationen går dock inte ihop när man väger in alla bibeln övriga budskap om att ge till den fattige och nödlidande, och hela Jakobs brev sätter punkt för resonemanget!

Konsekvens av statusjakten

Ändå är det inom trosrörelsen viktigt med märkeskläder som kostar mer pengar än vad en vanlig församlingsmedlem någonsin skulle våga kosta på sig. "Det förhärligar Gud om en pastor kör en fin Mercedes och har snygga kostymer" predikades det en gång vid ett kollekttal.

Hur en bit plåt kan förhärliga en Gud som trampar på gator av guld är en fråga världens barn (som enligt Jesus skickar sig visare mot sina barn än Rikets…) inte förstår. Det borde en troende inte heller förstå!

Männen har statusjakt i form av häftiga bilar, häftiga hobbies att tänka på. De ska också byta arbete om de har ett fysiskt krävande sådant, såvida de inte är hantverkare. Försäljare smäller högt, och alla kostymjobb ses som en välsignelse. Att arbeta med vanligt industrijobb möts med förakt.

Att vara kvinna inom trosrörelsen kan vara svårt för den ambitiösa, utåtriktade personlighetstypen. Det krävs manikyr, pedikyr, senaste frisyren och senaste modet. Till detta ska kroppen späkas, och det är inte ovanligt med anorexi.

Unga, smala, vältränade kvinnor har talat om hur de mäter fettöverskott och räknar points (Viktväktarna). Det är heller inte främmande att passa på med bantningen under graviditeten, då ämnesomsättningen är hög. En kvinna fick föras in till sjukhus för att rädda barnet.

Barnen

Barn släpas med hög feber och svåra infektioner till mötena. Föräldrarna ska till varje pris gå på möte, och barnens sjukdom ses som djävulens attacker. Barnen släpas också med på sena kvällsmöten, även om de har skoldagarna att tänka på.

Den lydnad som det talas om, återfinns hos dessa barn ofta som ögontjäneri – såvida de inte är öppet upproriska. Som söndagsskolelärare har jag mött tilltal som "kärring" och "du bestämmer inte över mig!" av ansedda ledares barn. Där mötte jag även barn som gick på brottningsskola och inte var sena att använda sina kunskaper på utifrån besökande barn.

Exklusivitet och uteslutningsmekanismerna är särskilt tydliga bland barnen. Ledares barn umgås bara med varandra. Skärmytslingar bemöts inte med ångerfulla hjärtan, utan med "du måste förlåta mig!". Dessa barn har svårare med lydnad i mindre grupper än några andra jag mött i barnverksamheter. Då räknar jag även in icke-kristna verksamheter.

I större grupper, som vid stora barnmöten, kommer tävlingsmentaliteten fram och det är de "starkaste som vinner". Försynta barn försvinner och har inte en chans vid dessa tillfällen.

Barn inom Livets Ord har en syn på lydnad som är förknippad med förkastelse. "Om jag inte lyder, förkastas jag." Ett 3-årigt barn vid ett Livets Ords dagis utsattes för övergrepp genom att bli bestraffad med att nekas mat under 6 timmar.

Orsaken var att barnet inte orkat plocka upp alla klossar efter sin lek, och vägrade göra det efter uppmaning. För att riktigt markera olydnad, använde dagiset ansikten som avbildade barnet. Ena sidan fanns ett glatt ansikte, och på andra sidan ett ledset.

(Viktigt att förklara här, är att ett ansikte är den starkaste symbolen som finns för ett barn. Det är ett ansikte som är det första spädbarnet möter, och på det ansiktets nådefulla blick hänger hela barnets existens.)

Det ledsna ansiktet vändes utåt om barnet varit olydigt. Detta hände barnet också, och när föräldrarna hämtade barnet skakade det och var otröstligt. Vid frågan vad som hänt, förklarade föreståndarinnan att barnet vägrat plocka upp klossarna och därför inte fått någon mat eller dryck under dagen.

Därtill hade man vänt på ansiktet. När föräldrarna kommit hem med barnet, upptäckte man att ena örat var blåsvullet och ömmade mycket. Barnet togs ur dagiset, men föräldrarna fick ändå betala hela uppsägningstiden trots löfte om att slippa "när det nu blivit så här".

Under uppsägningstiden sattes ett annat barn in på platsen, och dagiset fick alltså dubbel betalning för platsen. Efter händelsen vågade fler föräldrar ta steget att ta sina barn från dagiset, men det blev dyrt även för dem. Ett annat par berättade om skrämmande förkastelsesymptom från barnet efter en tid på dagiset, och de tog barnet därifrån.

En förälder berättade att barnen börjat bli förtvivlade vid vanliga tillsägelser: "Så nu älskar du mig inte mer, då?" eller "Nu är jag inte ditt barn längre, när jag är så stygg" kunde barnen säga när de blev tillrättavisade av föräldrarna.

Predikanter som ifrågasätter inte välkomna

Colin Urquart kritiserade tidigt Livets Ord för att ha stagnerat i ett religiöst mönster. Från att ha varit en flitig talare där, upphörde det efter en förmaning. Han har inte predikat på Livets Ord sedan dess.

Tim Storey talade vid sitt sista Livets Ord - besök om att det inte är svårt för en heltidsanställd pastor att "tro Gud om mirakler" – "det är mycket svårare för dig som vanlig församlingsmedlem att leva det här övernaturliga livet".

Pastorer kan sitta i timmar framför mirakelvideos, umgås vid fina middagar med de stora troshjältarna, tillbringa timmar med ordet och bönen, menade han. "Det kan inte du: du måste arbeta 8 timmar, köra barnen till dagis, kämpa mot de svårigheter du själv möter. Du har en flera gånger svårare situation." Sedan dess har han inte predikat på Livets Ord.

Roger Larsson talade om vad det är för slags människor som vistas runt Ulf Ekman: det är de som avgudar honom, och det är de som lyder honom blint. Och de som drar fördelar för egen räkning genom att röra sig kring honom. Roger Larsson har inte predikat på Livets Ord sedan dess.

Bill Wilson vållade förvirring bland pastorerna vid ett besök. Han smet undan det speciella predikantfikabordet och ställde sig i kön ute vid kafeterian bland vanliga, betalande mötesdeltagare. Han "ville vara där folket är", och han bar sina väskor själv… utan livvakter. Inte populärt om man inte markerar sin Gudastaus höjd över massorna och speciellt om man inte ger Ulf Ekman den hyllning som honom tillhör.

Monika

 

Vittnesbörd