Fåfängans profeter!

Fåfängans profeter ropar sitt ”Här är Kristus”, ”våra under visar Kristus, våra under visar att vi representerar Kristus, våra mirakler visar att vi är sända av Gud”. Falskprofeten, helandepredikanten och den världsvane evangelisten gör om Kristus till att passa det evangelium som de alla representerar – ett evangelium som saknar kors och som inte längre orkar bära upp sanningen.

Den verklige profeten säger något om helighetens Gud, han säger något om ”all trösts Gud”, om Herren och hans nitälskan för sanningen. Fåfängans profeter låter sin köttslighet spilla över och skämma allt i deras väg.

Om de inte klarar att få omedelbar bekräftelse drar de sig inte för att förödmjuka opponenten eller förolämpa och skrämma dem som inte kan argumentera för sannfärdigheten. Deras under leder alltid bort från Jesus Kristus.

Varför måste man? Varför måste man se med kritisk blick på de sammanhang i vilka man kan uppleva helanden och upprättelse, se under och olika slags tecken. Allt detta goda måste ju komma från Himlen, Gud är ju en god Gud.

Varför varnar gudsordet för falska under och tecken? Kan det finnas andra källor till detta goda? Klarar någon annan av att hjälpa och ställa till rätta? Blotta existensen av varningarna för bedrägeriets existens och de kristnas utsatthet borde vara tillräckligt svar. För de många blir undren som åtföljer falska lärosatser till bekräftelse på att undervisningen är riktig. För de många bekräftas gudsmannen av de under som följer honom. Man håller för sant att helandena är den frukt som bestämmer gudsmannens autenticitet.

Man låter det övernaturliga ingripandet bestämma gudsordets tillämpning. Men, gudsordet säger emot detta förhållningssätt och hävdar skyldighet att bedöma sannfärdighet och ödmjukhet hos gudsmannen som norm för de verkliga gudsingripandena.

Står han sann till sin karaktär och i sin undervisning, kan man börja tänka i termer av att också helandet kommer ur Herrens hand. Bedrägerier på andlig grund når full kraft där kärleken till sanningen har slocknat. Herren gör sina under på sannfärdighetens och löftestrohetens grund.

Varför låter man sig bedras hellre än att söka efter sanning? Varför föredrar man att bedra, hellre än att stå sannfärdig och kunna erbjuda liv i Kristus? Varför leds man att forma om begreppet sanning?  Båda behöver omgivningens bifall för att kunna behålla sin roll – undermakeriet skaffar dem ett slags täckning. Herrens ord för ändtiden innehåller en kraftfull varning rörande undrens roll som bekräftelse på andliga verkligheter.

Dessa dagar är de dagar då kärleken till sanningen kallnar, tider då man inte längre känner igen lögnen och inte bryr sig om den dynamik som driver män och kvinnor att föredra bedrägeriets kortsiktiga fördelar. Under och mirakler binder mottagare och åskådare till mirakelkällan. Falskundren binder var man till lögnaren. Dessa lögnens helande motsäger omsorgen och kärleken kallnar därför. Man klarar till sist inte att skilja på heligt och oheligt – och världens väsen blir församlingens. Uppmaningen ljuder distinkt från dessa som bedrar – bedöm inte, var inte kritisk, ni hindrar därmed ”andens verk”. De säger därmed rent ut att det kristna sinnelaget – renhet och rättfärdighet – står i vägen för deras bedrägliga konster.

Hos fåfängans profeter, hos bedragaren har självmedvetenhet och inbilskhet vuxit till sådan proportion att maktinfluenser bortom det naturliga begynner göra sig gällande.

Aposteln Paulus talar om köttslighetens uttryck i Galaterbrevet och visar att ett sådant självfokus ger rum åt andliga influenser – vilka har resurser nog att verka fram under. Självupptagenhet och hybris öppnar för en maktsfär som klarar att föra ”jämväl de utvalda” vilse.

Under dessa influenser mobiliseras själslivet till att utföra ting som normalt vore omöjligt – man nämner denna förmåga under rubriker som själskraft, trons manipulation, ESP och spiritism.

Gränserna mellan själslivets förstärkta förmåga att påverka sin omgivning och de andliga influenser som verkar i sammanhanget suddas efterhand ut – och den som brukar köttslighetens möjligheter i detta perspektiv leds i allt högre grad av andekraft. Herrens allomfattande varning rörande dessa låtsasprofeter – grekiskan kallar dem pseudoprofeter – som skaffat sig förmåga att göra under och tecken innehåller viktiga definitioner.

Ordet ”semeion”, tecken, beskriver detta med vilket en person eller en företeelse särskiljs genom. Ett tecken har således till uppgift att visa på dess eget ursprung. Ett lögnens under visar upp lögnen.

Ett Guds under visar vem Gud är. Med detta förstår vi att undret inte alltid bär något gott med sig – det kan bestå av ett helande, men har lögnen som ursprung. Prövningsförfaranden står som absolut nödvändiga. Andra söker efter Herrens välbehag mitt i bristen på lydnad och efterföljelse och menar att Herren ska vara trogen mot sina löften.

Man bortser från hans maning till motsvarande trohet hos den troende. Ytterligare några gör tron till metod för att skaffa sig det man anser sig ha rätt till utifrån sin uppfattning av löftenas innehåll, och sätter med sina trosanspråk tummen i ögat på Gud.

Många letar sig plats i stora auditorier för att få uppleva sensationella ting och röras av religiositetens ljumma vindar, vilka blåser upp till ideliga vindkast i läran. Andra vågar ställa sig i vägen för Herren och begära tecken som bekräftar hans existens och som samtidigt ger rätt att ifrågasätta honom.

Jonas tecken, den nytestamentliga motsvarigheten till Jonas tecken, Kristi uppståndelses tecken är givet åt dessa som så demonstrerar sin ovillighet att ta emot Herren med den enklaste tro. Den salighet som guds ordet utlovar ges till dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Alla dessa som letar mirakler på felaktig grund lämnas att föras vilse. Markus avslutar sitt skrivande med ord som vänder på tingens nuvarande ordning: ”Tecken ska åtfölja de troende”. Vem följer vem? Vem letar efter vem? Guds tecken, Guds förut beredda gärningar letar efter riktig tro.

Guds vittnesbörd söker efter dem som vågar stå upp för att tala mot bedrägerier och pragmatiska halvlögner. Och hur skulle det gå om vi tog romarbrevsordet på allavar om att ”ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.” Många, väldigt många, av dessa som nämns som gudsmän skulle vara tvungna att upphöra med sin aktivitet. Den enhet som nu låter sig bekräftas med under och tecken skulle få lämna plats för de heligas endräkt.

Lars Widerberg    

Saxat ifrån ”De stilla i landet” Ord för hungriga pilgrimer.

 

 

Undervisning