Faran för självbedrägeri!

Vi börjar med det man kan kalla vana eller rutin. Det är repetition utan verklig inlevelse och känsla. Om någon, någon dag, skulle läsa Skriften och ta tag i det lästa i tro, och tro på det som sjungs i kristna hymner och psalmer, då skulle en andlig revolution spira upp inom kort. Men alltför många sitter fast i rutin, i ett repeterande utan att reflektera, utan mening, utan förundran och utan förväntan och glädjefyllda överraskningar.

Gud kan inte komma till tals i våra möten därför att vi har ordnat allt åt honom. Vi säger: ”Herre, vi kommer att göra det så här. Följ nu våra programpunkter.” Vi repeterar utan inlevelse, vi repeterar utan mening, vi sjunger utan förundran, vi lyssnar utan att bli överraskade. Detta är min beskrivning av rutin.

Vi går till nästa steg, vilket jag kallar slentrian, en bundenhet till rutiner. När vi förlorat förmågan att se och förnimma denna bundenhet till det rutinmässiga har vi hamnat i slentrian och åldriga hjulspår. Ett litet exempel; en man är sjuk utan att veta om det. Doktorerna har i förtroende talat med hans hustru och sagt: ”Vi vill inte skrämma er make, men det är så att han kan falla ihop när som helst.

Han är kritiskt sjuk, så ni måste vara beredd på att detta kan hända vilket ögonblick som helst”. Men mannen vet inget om att han är så illa däran. Han håller på med sina affärer som om inget vore galet. Han kanske spelar golf eller tennis, kanske ger han sig iväg på en jakt tur.

Han är sjuk, men vet inte alls hur sjuk han är. Allt han håller på med kan till och med påskynda förloppet. Att inte veta är fyllt av risktagande och varjehanda faror. För att tala andligt, slentrian innebär att vara hårt bunden till rutiner och den största faran ligger i vår oförmåga att känna av och känna igen denna bundenhet.

Det finns ett tredje ord, och jag är inte särskilt glad åt att använda det, men församlingens historia är fylld av det. Ordet är sönderfall. Församlingen är hårt ansatt av ohämmat sönderfall.

Detta låter sig bäst förklaras med att det psykologiska klimat i vilket man inte förväntar sig något tar över och en andlig stelhet infinner sig. Man förlorar förmågan att föreställa sig något som är bättre, man lider brist på intresse att växa till och mogna.

Många svarar på detta med följande argument: Jag känner till en mängd evangeliska församlingar som vill växa och de gör sitt bästa för att samla åhörare. De vill verkligen växa och arbetar hårt för att samla folk till söndagsmötena.” Detta är nog sant, men de försöker få folk att komma för att dela deras rutiner.

De vill att man ska hjälpa dem att hylla rutinerna och sedan dela slentrianen.
Eftersom den Helige Ande inte ges en chans att verka i våra samlingar är det ingen som omvänder sig.

Ingen söker Gud, ingen ger en dag åt att dröja inför Herren med en öppen Bibel och med vilja till bättring. Ingen vill göra detta – vi vill bara samla mer folk. Men, merfolk till vad? Mer folk till att delta i repeterandet av våra döda samlingar utan känsla, utan mening, utan förundran, utan det oväntade? Mer folk för att förena sig med oss idet rutinmässigas bojor?I de allra flesta fall är den andliga stelheten alldeles för svag för att orka upptäcka hur svag den egentligen är.

Vad är en församling?

För skärpans och förståelsens skull, vad är en församling? När jag säger att en församling går på rutin, vilken omvandlas till slentrian för att till sist föra till sönderfall, vad är det jag egentligen talar om? En kyrka är en byggnad, men församlingen är människor förda samman. Det pågår en meningslös diskussion om kyrkan idag. Den är meningslös därför att de som för diskussionen glömmer att en kyrka inte äger någon självständig existens.

En kyrka är inte en företeelse i sig själv. Den är sammansatt av individer. Man begår samma misstag ifråga om staten. Politiker talar ibland om staten som om den vore ett självständigt ting. Socialarbetare talar om samhället, men samhället är individer. På samma sätt är det med församlingen. En församling består av verkliga människor och när dessa kommer tillsammans har vi en församling

Sådana de människor är som kommer samman i församlingen, sådan är församlingen – inte sämre, inte bättre, inte visare, inte heligare, inte mer brinnande, inte mera stämd till andakt.

För att förbättra eller ändra församlingen måste du börja med individerna. När folk i församlingen endast pekar på andra när förändring kommer på tal och inte på sig själva är detta ett säkert tecken på att församlingen hamnat i slentrian. Det visar på tre synder: självrättfärdighet, klander och självbelåtenhet.

När Herren sade, ”En av er kommer att förråda mig” hade lärjungarna så mycket inneboende andlighet att ingen av dem sa, ”Herre, är det han?” Var och en av lärjungarna sade, ”Herre, kan det vara jag?”

Om de inte hade lämnat detta gensvar hade vi inte haft någon Pingstdag. Men, därför att de var ödmjuka nog att peka finger i riktning mot sig själva föll den Helige Ande över dem.Självrättfärdighet är något förskräckligt att se bland Guds folk.

Om vi tror att vi är vad vi borde vara kommer vi att förbli vad vi är. Vi kommer inte att vara beredda på förändring och utveckling i våra liv. Detta kommer naturligt nog att leda oss till att bedöma och döma andra efter vad vi själva är.

Detta är den bedömningsgrund som vi måste göra oss av med. Att döma andra efter vårt eget mått är att ödelägga församlingen. Självrättfärdighet leder också till självbelåtenhet. Att vara egenkär och imbilsk är att synda grovt och denna synd täcker det mesta av vad jag har sagt om rutin och slentrian.

En del bär på denna attityd, ”Herre, jag är nöjd med min andliga status. Jag hoppas att du återvänder snart. Jag ser fram emot att möta dig på skyarna för att sedan regera över mina fem städer.” Sådana personer kan inte styra sina egna hem och familjer men de förväntar sig att få ansvar för städer. De ber flyktigt och sällan, besöker knappast ett bönemöte. De läser i sina biblar och förväntar sig att få susa iväg i det blå för att vara samman med Herren bland dessa helgon som vunnit seger.

Faran för självbedrägeri!

Jag undrar om vi inte lurar oss själva. Jag undrar om inte mycket av detta är rent självbedrägeri. Jag hör Jesu röst till oss, ”Ni har dröjt länge nog där ni nu är. Bryt lägret och ge er upp i bergsbygden.” Det skulle bli en ny andlig erfarenhet som ligger till reds för oss. Allt som Jesus Kristus gjorde för oss ligger till reds för oss. Segerrikt liv, heligt liv, fruktbärande liv, förunderlig hänförande kännedom om den treenige guden – allt detta är vårt.

En styrka vi inte visste något om, bönesvar vi inte kunde drömma om – detta är vårt. ”Se, jag har givit er detta land. Gå för att inta det”. Herren gav det till er utifrån ett förbund. Gå och inta det – det är ert. Det var givet till Abraham, Isak och Jakob och alla deras efterkommande. Jesus bad, ”Inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig.” Joh 17:20. Detta omfattar alla som hör till Jesu Kristi församling.

Om vi kallar honom Herre, hur vågar vi då hålla fast vid våra rutiner. Herren har kallat oss att dra vidare. Men när folk envisas med att behålla sina vanor och rutiner kan inte ens ängeln Gabriel hjälpa dem om de inte vill förändring.
Jag anklagar inte någon, jag ger er en enkel anvisning. Om du inte sitter fast i vana och rutin, var inte arg på mig – någon annan gör det, och behöver höra. Om du har kört fast måste du ta dig ur hjulspåren.

Skillnaden mellan ett träben och ett friskt märks när man nyper till; den som har träben märker inget. Skillnaden mellan en vanans och rutinernas kyrka och en församling som lever består i att om du ger den friska församlingen ett ord från Herren, då lämnar den gensvar. Om du nyper till den andra sorten fortsätter den att vara oberörd, död.

Det träd som lever har en frisk grönska. Ta en kniv, kör den genom barken och trädet blöder. Det lever. Ett gammalt, dött träd står där som en utsiktspunkt för stormkråkor. Ta kniven och borra in den så djupt du kan och inget kommer att hända, därför att trädet är dött. Så är det med mitt budskap.

Om du inte blir varken arg, sorgsen eller glad när du lyssnar, vet jag att inget kan göras. Men det finns sådana som lever, och jag hoppas att dessa utgör en majoritet.

A.W Tozer

 

 

 

Undervisning