Män (och kvinnor) i stället för maskotar - vårt största behov just nu!

I det läge församlingen befinner sig nu behövs män, rätt sorts män, modiga män. Man säger allmänt att vi måste få uppleva väckelse, att vi behöver ett nytt dop i den Helige Ande – och Gud vet att vi behöver bådadera – men Herren väcker inte till lek, hans Ande passar inte för de självupptagna.

Vi behöver män som vågar offra sig i slagen om människosjälar, sådana som redan dött i förhållande till denna världens lockelse och tjuskraft. Sådana män står lediga och fria utan dragning till att utnyttja eller kontrollera de svaga och hjälplösa. De låter sig inte pressas att agera utifrån rådande omständigheter.

Det enda tvång som driver dem kommer ur deras inre där Himlen råder. Denna obundenhet, denna frihet är nödvändig om vi ska kunna ställa profeter i våra talarstolar igen istället för de maskotar som nu tar upp utrymmet. Dessa frihetens män kommer att tjäna Gud och människor utifrån motiv av en art som inte kan förstås av religiositetens tillskyndare vilka nu driver av och an i helgedomen.

De kommer inte att ordna beslut och prioriteringar utifrån osäkerhet och fruktan. De tar inte ut kurs och riktning för att inställsamt vara till lags. De låter inte pengamakten styra i valet av uppgift. De utför inte sina uppdrag utifrån rutin och vana. Inte heller låter de sig komma under publicitetens och det goda ryktets makt.
 
Församlingen är ivrigt sysselsatt med rader av företeelser därför att den inte vågar låta bli. Samfundens och församlingarnas verksamhetsutskott lägger fram och formar projekt utan något annat motiv än rädsla.

Vadhelst känslan eller ett räddhågat funderande och sökande leder dem att tro – eller att frukta – att världen förväntar sig att man ska göra hamnar högst på dagordningen med uppumpat nit och glättad gudfruktighet. Det är trycket från den allmänna opinionen som ropar fram dessa initiativ och sådana profeter, är inte Guds röst.
 
Den sanna församlingen har aldrig sonderat allmänhetens förväntningar innan den har påbörjat ett Herrens arbete. Dess ledare lyssnade till Gud och gick åstad oberoende av stöd, eller brist på stöd, från en folklig majoritet. De hade tagit fasta på Herrens vilja och följde den, och församlingen följde dem – ibland till seger, men mycket ofta till förödmjukelse och offentlig förföljelse – och deras lön, deras ordentligt tilltagna lön bestod i att stå rätt i en värld där allt är galet.
 
Ett annat väsentligt karaktärsdrag hos den rätta sortens män är deras kärlek. Den man som vunnit sin frihet och obundenhet i Kristus och lärt sig höra Guds röst för att i allt lyda den, har därmed börjat förstå och känna den börda som krossade Gamla testamentets profeter, som krossade Herren Jesu själ och som tvingade fram tåreströmmar i apostlarnas ögon. Det fria, obundna sinnet har aldrig skapat religiösa tyranner, inte heller har det försökt göra sig till herre över Guds arvedel.

Det är fruktan och brist på självkänsla som leder män att tvinga andra under sina fötter. De har haft något att bevaka, en ställning att försvara och har därför begärt underdånighet av anhängarna för att ordna sin personliga säkerhet. Handlar en fri man så?

Aldrig! Han har inget att skydda, inga ambitioner att försvara och inga fiender att frukta. Av denna anledning bryr han sig inte alls om sin position bland andra män. Om de följer honom på hans väg är det bra.

Om de inte går med förlorar han inget som han har kärt. Oavsett om han blir accepterad eller förkastad kommer han att fortsätta sin väg i kärlek och med allvar i sin överlåtelse till folk och uppgift. Och endast döden kan tysta hans varsamma förbön för dem alla. Om församlingen ska kunna behålla livet måste den skaffa fram män igen – rätta sortens män. Den måste förkasta dessa veklingar som inte vågar tala klartext.

Den måste i ödmjukhet och mycken bön söka mana på en återkomst, ett återinträde av män som håller profeters och martyrers kvalité. Gud kommer att lyssna till sitt folks rop så som han hörde Israel i Egypten och han kommer att sända befrielse genom att sända befriare.

Detta är hans sätt. Och när befriarna kommer – reformatorer, evangelister och profeter – kommer dessa att vara gudsmän, män med stort mod. De kommer att ha Gud på sin sida därför att de är noggranna med att vara på Guds sida. De kommer att vara Kristi medarbetare, instrument i den Helige Andes händer. Sådana män kommer i sanning att vara döpta i Anden och genom deras arbete och vånda kommer han att döpa andra och sända den väckelse som under lång tid hindrats.

Kristi kors är den mest revolutionerande företeelse som visat sig bland människor.
 

Romartidens kors kände inte till någon kompromiss, det lämnade aldrig några eftergifter. Det vann all argumentering genom att ta död på sin opponent och tysta honom för gott. Det skonade inte Kristus, utan dräpte honom som de andra. Han levde när de hängde upp honom på ett sådant kors och han var död när de tog ner honom sex timmar senare. Sådant var korset första gången det visade sig i den kristna historien.
 
Efter Kristi uppståndelse gav sig apostlarna ut för att predika hans budskap, och det de predikade var korset. Och varhelst de for i världen bar de på ett kors, och samma omvandlande kraft var med dem. Korsets radikala hälsning förvandlade Saulus från Tarsus och gjorde om honom från att ha varit de kristnas förföljare till att vara en stilla troende och en trons apostel.

Dess kraft förvandlade usla män till dugliga män. Det skakade sönder hedendomens bojor och ändrade hela den intellektuella och moraliska hållningen i västvärlden. Allt detta åstadkom det och fortsatte att verka så, så länge det tilläts att förbli vad det varit – ett kors. Dess kraft försvann när det gjordes om från att vara ett dödens verktyg till något som man kunde betrakta för dess skönhet. När man gjorde det till en symbol, hängde det runt halsen som utsmyckning eller tecknade det över ansikte och bröst som ett magins tecken för att utestänga ondskan, då blev det som bäst ett kraftlöst emblem eller som allra värst en fetisch.

Som sådant är det vördat idag bland miljoner som inte vet något om dess kraft.
 
Korset når sina syften genom att förstöra ett etablerat mönster, offrets, och skapa ett annat mönster, dess eget. Det får alltid som det vill. Det vinner genom att besegra sin motståndare och tvinga på honom sin vilja.

Det dominerar alltid. Det kompromissar aldrig. Det köpslår inte, det överlägger inte. Det ger inte upp en sak för fridens skull. Det bryr sig inte om frid och ro. Det enda som det ser som väsentligt är att få slut på all opposition så fort som möjligt.
 
Kristus sa, med full insikt i allt detta,
”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig”. Korset gör inte bara slut på Kristi liv, det gör också slut på det första livet, det gamla livet hos var och en som verkligen är hans efterföljare. Det förstör det gamla mönstret, adamsmönstret, i den troendes liv och ser till att det upphör.

Sedan låter Gud, han som uppväckte Kristus från de döda, den troende uppstå och ett nytt liv begynner. Detta, och inget annat, är verkligt kristet liv. Men vi kan inte undgå att se den skarpa skillnaden mellan detta sätt att se och det synsätt som är gängse bland evangeliskt kristna idag. Men vi vågar inte kärvt hävda vårt synsätt.

Korset står högt över människors åsikter och inför detta kors måste alla åsikter till sist komma för att få sin dom. Ett ytligt och världsligt ledarskap är redo att modifiera korset för att göra underhållningsgalna småhelgon belåtna och nöjda, dessa som måste ha skoj också mitt i helgedomen, men att göra detta är att bjuda in den andliga förödelsen och riskera att dra över sig Lammets vrede.
 
Vi måste göra något med korset, och det finns bara två sätt att hantera det – antingen fly det eller dö på det. Och om vi skulle vara så dåraktiga att göra ett flyktförsök skulle vi därmed lägga åt sidan våra fäders tro och göra kristendomen till något annat än den ska vara. Det enda vi kommer att ha kvar är tomma ord om frälsning, kraften försvinner samma stund vi lämnar det sanna korset bakom.
 
Om vi är visa kommer vi att göra som Jesus gjorde: tålmodigt uthärda korset och försmå dess skam till förmån för den glädje som ligger framför. Att göra detta är att överlämna hela vårt livs mönster till att ödeläggas för att sedan formas av den styrka som finns till reds i det liv som är utan ände. Och vi kommer att finna att detta är mer än ett poetiskt uttryck, mer än vacker psalmsång och upplyftande känsla.
 
Korset kommer att skära i våra liv där det smärtar som mest, utan att skona varken oss eller vårt noggrant framodlade rykte. Det kommer att besegra oss och låta våra själviska liv få en ände.

Bara då kan vi stå upp till livets fullhet för att formas efter ett levande mönster, nytt och fritt, fullt av gott verk. Den ändrade attityd till korset som vi ser i den moderna församlingen bevisar inte att Gud skulle ha ändrat sig, inte heller att Kristus skulle ha lättat på sitt krav på korsbärande. Det betyder istället att dagens kristendom har rört sig bort från nytestamentlig standard. Så långt har det gått att det inte krävs något mindre än en ny reformation för att återge korset dess rätta plats i församlingens liv och teologi.

A.W. Tozer

 

 

Undervisning