Predikanterna är kalla. Därför, ”Herre, sänd Eld!”.

Om vi kunde se med Guds ögon när han ser in i den moderna församlingen, vilken är full av sina amen, sina hallelujarop, körer, utläggningar och bibliska budskap – smetat som ett ytlager över ett folk som kämpar inombords med misslyckanden och avighet – då skulle vi upptäcka ett töcken av ytlighet och religiös fernissa.

Det som är verkligt andligt hittar man bland Guds folk i deras sätt att förhålla sig till livet och verkligheten – de ting som oftast lämnas därhän utan att någon försökt ta itu med dem. Församlingen kommer aldrig att bli en apostolisk realitet förrän den vänder om, öppnar ögonen och börjar arbeta med livets grova avigsidor.

Vi är ute efter något stort, storslaget, heroiskt, dramatiskt – men Gud låter sig inte finnas bland sådant. En församling som tynar i sin ytlighet, som letar efter något utanför sig själv för att krydda sina samlingar kommer inte att finna Gud. Det ting som formar dess trista vardag är just det sammanhang vilket Gud väljer att vistas och bo i.

Om vi vore villiga att se in i den smeten, i den härvan, och ge oss till den skulle vi finna ofattbart många områden fyllda av mening och betydelse – och Gud själv – med ett djup vilket vi inte annars skulle ha funnit. Hur kan vi förvänta oss att vara apostoliska när vi inte har undersökt innehållet i våra egna liv, utan just bara glidit förbi alltsammans? Vi är så förtjusta i att söka efter ände tidens sanningar men vi struntar i de små stycken av vilka vi själva består.

En del kristna kan inte säkert säga om de är frälsta. Men jag har aldrig träffat på en person som döpts med Ande utan att kunna tala om när det hände. Sådana andefyllda människor skakar om nationer för Gud, som Wesley som var född av Anden, fylld med Anden och levde och vandrade i Anden. En bil kommer aldrig i rörelse utan tändsystem – eld. En del människor sätter sig aldrig i rörelse, de har allt utom eld. Kära bröder, det kommer att bli en speciell dom för predikanter – de kommer att få en strängare dom, Jak 3:1:

Kan det vara så att när de står inför Gud för att få sin dom, kommer man att säga till dem: ”Om du hade burit på Andens eld hade jag inte behövt känna på helvetets eld”. Som Wesley, så tror jag på de troendes behov av omvändelse. Faderns löften är till för dig.
Nu när du är på knä på missionsstationen eller vid din stol i ditt bekväma hem, eller i ditt kontor, söndermald, nära att ge upp låt detta bli din bön: Allt vi har är en kall kyrka i en kall värld därför att predikanterna är kalla. Därför, ”Herre, sänd Eld!”.

Så som Mose inte kunde missta sig vid åsynen av den brinnande busken så är det med en nation, den kan inte missta sig på en man som bär på Guds eld. Gud anlägger moteld för att stävja eld. Ju mera eld i talarstolarna desto mindre helveteseld. Döparen var en annorlunda man, en ny man med ett färskt budskap.

Så som en man anklagad för mord hör domarens röst förklarande honom skyldig och därvid bleknar, så hörde skarorna Johannes rop och kallelse till omvändelse och detta rop rusade ner genom deras sinnens korridorer, väckte minnen till liv, stack samvetet och förde dem slagna med förfäran till omvändelse och dop.

Det anslag som Petrus hade i sina ord efter Andens döpelse skakade alla samlade och de ropade samfällt: ”Män och bröder, vad ska vi göra”. Tänk er att man sa till alla dessa som kommit i syndanöd: ”Fyll i vårt lilla formulär för registrering. Besök kyrkan regelbundet. Betala tionde.Nej, inte alls, tusen gånger nej.

Överväldigad av Andens inbrytning ropade Johannes ut sitt ”Omvänd er”. Och de gjorde så. Omvändelse är inte en tårskvätt och tillfällig ånger. Det handlar inte om känslosamhet, ångerfullhet eller beslut om att ändra livsstil. Omvändelse är att ändra uppfattning om och inställning till Gud, till synden och om helvetet.

Vinden och elden är naturens två våldsammaste krafter och dessa båda sammanlänkades på Pingstens dag. Som vinden och elden blev sällskapet från Övre salen oemotståndliga och oförutsägbara, de gick inte att kopplas i ledband. Deras eld tände missionärseld, gav anledning till martyrbål och underhöll väckelsens eld.

Varje epok har begynt i eld, varje liv, predikanters såväl som prostituerades, ändar i eld – doms eld för somliga, helveteseld för andra. Wesley sjöng, ”Fräls arma själar ur elden, släck dessa bränder i Jesu blod”. Bröder, vi har bara en enda uppgift – att rädda människor, och ändå förgås de.

Tänk på alla dessa. Miljoner, hundratals miljoner, redan några miljarder av evighetens själar behöver Kristus. Utan evigt liv förgås de. Vilken skam. Vilken fasa. Vilken tragedi. Ingen enda av dessa skulle gå förlorad. Predikant, lyssna, folk i miljontals går förlorade därför att vi har förlorat Andens eld.

Denna generation av predikanter är ansvariga för denna generation syndare. Det finns mängder just utanför våra kyrkdörrar – icke vunna därför att ingen har räckt ut en hand, inga händer utsträckta därför att ingen älskar. Tack Gud för allt som görs på missionsfält långt borta. Ändå är det egendomligt att vi tycks visa mera intresse för folken i fjärran än för våra grannar tvärs över gatan. Med all vår massevangelisation vinns bara en handfull. Låt en atombomb detonera och helvetet fylls på ett ögonblick.

Att säga att synden av idag inte har någon parallell i historien saknar grund. Jesus sa: ”Som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst”. Vi finner en grafisk beskrivning av Noas tid i 1 Mos 6:5, ”Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda”. Så var det: ondska utan undantag, varje tanke och reflexion; renodlad ondska, bara ondska; ondska utan avbrott, kontinuerlig ondska. Som det var, så är det. Synden är i våra dagar populariserad och glamourös.

Den dumpas i öronen via radio, den slängs i ögonen med hjälp av tv och den slevas ut av dags- och veckopress. Kyrkobesökare, predikotrötta och undervisningsproppade, lämnar sina möten som de kom – utan mål och passion. Må Gud ge denna undergångens generation tiotusen sådana som Johannes Döparen till att rycka bort de bandage som politiker och moralister lagt över våra nationella och internationella synder.

Denne profet i lädergördel med starkt tidsbegränsad uppgift flammade och lyste så att alla som hörde hans skarpa tunga och förnam hans brinnande hjärtas budskap gick hem till sömnlösa nätter tills ömmande samveten lett själen till förkrosselse och omvändelse. Johannes höll sig inte till läran – ingen offertjänst, inga ceremonier, ingen omskärelse; han höll sig inte till gängse kultur – inget vindrickande, inga fester; han brydde sig inte om att smälta in i miljön – inga bönesnoddar eller snygga kläder.

Så var det, men Johannes var stor, han hade resning. De största örnarna flyger ensamma, de stora lejonen jagar på egen hand, den människa som är ämnad för Herrens sak vandrar ensam – ensam vid Guds sida. Sådan ensamhet är svår att uthärda och omöjlig att glädjas över om inte Herren själv är dess följeslagare. Johannes var stor i tre ting. Stor i sin trohet gentemot Fadern – många års fostran, några månaders predikan. Stor i sin lydnad mot Anden – han valde sina steg och sina viloplatser efter instruktion. Stor i sina uttalanden om Sonen – Han deklarerade Jesus, som han aldrig mött, varande Guds Lamm som tar bort världens synd.

Johannes var en ”röst”. De flesta predikanter är bara ekon. Om du lyssnar noga kommer du att kunna tala om vilken bok som de senast läste och hur lite av Boken de citerar. För att nå folket krävs en röst – en profet sänd från himlen för att predika för predikanter. För att leda män till förkrosselse fordras en förkrossad man. Vi har all materiell utrustning men saknar den andliga. Vi kan åstadkomma uppståndelse, men vet inget om Herrens liv. Vi agerar och tror att våra utspel är Guds smörjelse. Vi skälver och rycker, men är det ett andligt uppvaknande? Vi menar att vår undervisning är Guds senast mode, men den saknar ändå hans märken.

Saxat från ”De stilla i landet Ord för hungriga pilgrimer”

Av L. Ravenhill

 

 

Undervisning