Skillnaden mellan Herdens och en främandes röst

 

Några tankar om Herdens och en främmandes röst och att orden kan låta rätt, men ha en annan betydelse och komma från fel källa. Vid speciellt tre tillfällen har jag upplevt skillnaden mellan Herdens och en främmandes röst.

Mötte några från sekten "Guds barn". De talade så väldigt fint om Jesus. Ändå gick larmet inombords. Med ett väldigt obehag i hela mitt väsen. "Grillade" dem en hel natt för att komma underfund om vad som var fel. Utan att finna något fel i deras tal om Jesus.

Då slank plötsligt ur dem en del andra saker, som bekräftade att de inte var utsända av Gud. T.ex. att de kunde tänka sig att ligga med flickor för att på så sätt bereda dem för att lyssna till frälsningens budskap. Att ändamålet skulle helga medlen!

Så arbetar ju aldrig Gud! En villoande hade alltså gömt sig bakom rätta ord. Men när källan är fel föder det ändå fram fel saker i människor. Det var inte Herdens utan en främmandes röst bakom de rätta orden.

Träffade en man från Hare Chrisna. Samma larm inombords och obehagsupplevelse. Talet om Jesus var dock lite mer perifert, men ändå med. Suckade i min tanke till Jesus hur han skulle avslöjas. Fick en impuls att fråga vad han tyckte om att Jesus hängde på korset och led för våra synder. Hans ögon började blixtra och han skrek åt mig att inte tala om det. Där var villoanden mindre dold och maskerad.

När jag första gången lyssnade till en förkunnare från trosrörelsen. (Visste inte då att han kom från Livets ord.) Gick larmet inombords med samma obehagsupplevelse, som när jag mötte "Guds barn" och Hare Chrisna. Kunde inte peka på något i orden som var fel. När vi lämnade lokalen kunde man se två grupper som bildats. Några som leende beundrade predikanten för hans trosfriska budskap. De andra hade en bekymrad och förbryllad min.

Det är ju precis vad som händer, när en villoande gömmer sig bakom rätta ord och kommer in i en kristen gemenskap. Den splittrar och bakom orden om Jesus är det ändå förkunnaren som blir märkvärdig. Jesus säger att den helige Ande förhärligar Honom. När Guds Ande är verksam är det för dem som lämnar lokalen ganska likgiltigt vem som talade. De har fullt upp med att beundra Jesus.

Vid fortsatta möten med trosförkunnelsen och dess företrädare, var det alltid samma "metalliska" resonansbotten och Guds varningsklocka, att något inte stämde, som fick mig att börja mer ingående undersöka, vad det kunde vara i deras lära, som Gud varnade för.

Ulf Ekman kan ju ge väldigt olika information om vad han egentligen tror och lär. Ibland rent motsägande från stund till annan. Han tror sig ju äga en högre uppenbarelsekunskap än andra. Sen bedömer han då utifrån person han pratar med eller sammanhang han deltar i, på vilken "nivå" han ska agera och tala Allt för att senare nå in med sin uppenbarelsekunskap. Själv kallar han det säkert att vara vis. Men sanningen är ju, att han själv är lurad att föra ett rävspel, som i slutändan förför människor.

Vill man därför få grepp om vad trosförkunnelsen egentligen lär, räcker det därför inte med att bara ta del av den utåtriktade verksamheten. Inte heller att bara läsa igenom boken Doktriner, som tillkommit just för att manipulera människor till att tro, att det är den samlande undervisningen och inte undersöka deras hela lärosystem. Ska man få någorlunda insyn i det lärosystemet behöver man gå igenom band och böcker (även amerikanska) som genom åren arbetats med på Livets Ords Bibelskola.

Ett av problemen i Livets ord är människosynen. Det heter att människans sanna natur bara skulle ligga hennes ande, medan resten inte är hon själv. Detta misstag förs sedan samman med undervisningen att inte ta emot sinneskunskap utan bara via sin ande uppenbarelsekunskap.

Allt som går inifrån och ut är bra, men det som går utifrån och in är suspekt och farligt. Därmed tar man bort förmågan att lyssna till andra människor(annat än i taktiksyfte). Låses för korrigering. Man får aldrig låta några sinnesintryck ge upphov till tankar som kan sätta uppenbarelsen i fråga. Lyssnar man till andra röster än trosförkunnelsen släpper man in djävulen.

Detta förenas så med deras lära om enväldigt ledarskap. Den auktoritära strukturen är då ett faktum. Människor som på detta sätt under auktoritärt tryck får lära sig att utplåna sin livserfarenhet och förmåga att pröva, löper stor risk för sin mentala hälsa.

Att lära sig leva inifrån och ut är grundtesen. Den tro man då tränar fram är den kristnes tro på sig själv snarare än på Kristus. Det talas bara om vilken makt och auktoritet människan fick genom att bli född på nytt. Människan själv står fortfarande i centrum och det kristna livet handlar mer om rättigheter än om nåd. Orden tro, rättfärdighet och pånyttfödelse har i Livets ord fått ett nytt innehåll. Med dessa nya ordbetydelser bygger man upp en lära som ser bibeltrogen ut.

När man talar om Jesu uppståndelse menar de att Jesus, som hade syndig natur i dödsögonblicket, återfick Guds natur genom nyfödelse i dödsriket till konungslig värdighet. De menar så utifrån detta att när vi föds på nytt så tar vi emot samma auktoritet som Jesus har i himmelen. Vi är därför åter i "Guds klass".

De lovar för denna tiden vad bibeln lovar de kristna vid de dödas uppståndelse och i himmelen. Försmaken av det himmelska och att Jesus kan utöva sin auktoritet genom oss förvanskas. Människan och hennes rättigheter och auktoritet i sig själv, fokuseras bakom talet om Jesus på Livets ord.

Livets ord tränar upp en teknik av tro och bekännelse likt en magisk formel som skall garantera andligt existensmaximum som inte hör hemma i den här tiden. Jesus kan där inte hjälpa de sjuka som svar på bön. Han kan bara hjälplöst vänta tills vi tar för oss av helandet.

Även om det är mer maskerat än förut så lär de inte att Jesus i rättfärdighet gav sitt liv som ett offer. Även om man använder de orden så får de en annan betydelse eftersom Jesus blev en syndare med syndig natur, när Han dog andligen och hamnade i helvetet. Tills Fadern där födde Honom på nytt. Man stöder sig då också på ordet att Han blev gjord till synd. Men Jesus blir ju ren och Gudomlig till sin natur, oskyldigt tillräknad synden och föremål för straffet. Det är något helt annat än att Jesus var syndig i sig själv till sin natur.

Den primära frågan i trosförkunnelsen blir inte hur vi skall få förlåtelse, utan hur vi skall bli såsom Gud redan här i tiden (Syndafallets frestelse). Då räcker inte Försoningsoffret av Jesu blod och lekamen. Ska vi nå slutpunkten på Trosförkunnelsens villfarelse, att bli gudar i oss själva, redan här i tiden, behöver försoningen omvandlas till en andlig död och pånyttfödelse av Jesus. Som i människans pånyttfödelse sätter henne i samma position som Jesus, redan här i tiden.

Följderna av denna villfarelse blir en elitism, som föder fram en kall och hård människotyp. Man blir uppmanad att bekänna sig frisk, att bekänna seger. Att ta emot helande. Man förs in i ett falskt tänkande kring rättigheter, identifiering och position. Man talar om andlig nivå och att vara på bra plats, man talar om att producera mirakel och att inta landet.

Man skrattar åt djävulen och människan luras att i sig själv gå in i en egen strid mot satan. En strid som Jesus vunnit och vinner om och om igen. Men för människans del, är det i lieringen med Jesus, där Han strider, fokuseringen ska ligga. Inte på människan i sig själv eller hennes position i sin egen mänskliga ande.

Allt detta tvingar ju människan att hela tiden pressa sig till att vara positiv och bekänna seger. Att hela tiden pumpa och pumpa och hålla skenet uppe. Hon hamnar i ett oäkta liv där hennes yttre och inre inte följs åt. Hon förtränger och förnekar verkligheten, istället för att leva i ljuset och förlåtelsen.

Härav börjar hon må psykiskt dåligt. Men det tolkas som djävulens attack och ska stås emot. Spricker det, så är det attacker från djävulen, att man lever i otro, inte tillägnat sig tillräckligt med uppenbarelsekunskap till sin ande och då måste man lägga på ytterligare ett kol i striden (andlig krigföring).

Man luras att spela någon man inte är och följderna för dem som inte orkar med skådespelet i längden, leder till utvecklande av psykisk sjukdom. Plus att man kommit helt vilse med sitt andliga liv och sin Gudsumgängelse.

Hur kommer det sig att de kristna ledarskapen i Sverige verkar så blinda för denna verklighet. Den som ser det som oväsentligt om Jesus dog andligen eller inte, är redan ute på svag is. Ser man inte att det innebär att man förkunnar en annan Jesus, ett annat evangelium och en annan Ande än vad Bibeln gör, så börjar man redan vara blind och vilseförd.

En del tror att attraktionskraften hos Livets ord är Guds kallelse till ett djupare engagemang och att olusten en del känner är satans attacker. Medan sanningen är den att lockelsen är ormens frestelse till en egen andlig makt och en maskerad avgudadyrkan i jakt på mirakler, hälsa och pengar. Medan känslan av olust är Guds varningssignal.

Den pånyttfödda människan som Gud satt sin äganderättsstämpel på genom den helige Ande. Den nya skapelsen i Kristus. Den inneboende Kristus i den kristnes natur - den nya människan, som samtidigt lever ett spänningstillstånd gentemot den gamla människan, fram till förlossningens dag, förvanskas hos Livets ord.

Det kristna liv som bara Kristus själv kan leva i den kristnes natur och liv, förvrids till att man försöker leva ut den egna gudomligheten. En gudomlighet som inte finns där hos människan i sig själv. Försöker man sig på det konststycket utlöser det ockulta krafter. Människan lockas in i en egen tvekamp mot djävulen.

Vi behöver se att den naturliga människan i sig själv inte har någon gudomlighet och inte i sig själv kan prestera det kristna livet. Det är ett gnostiskt tänkande. Men att Jesus själv genom "en Livets Andes lag", erbjuder oss att Han själv kan leva det kristna livet åt oss och genom oss, i vår jordiska vandring fram till förlossningens dag.

Det vi framförallt behöver se är att tron på Jesus är en återupprättad relation, umgängelse och kommunikation med Honom själv. Som hela den naturliga människan kan ha. Att Han inte bara kommunicerar med någon speciell uppenbarelsekunskap till någon speciellt andlig punkt i vårt väsen. Det är gnostiskt tänkande. Utan att Han kommunicerar och umgås med hela den naturliga människan.

Tro är inte en tro på tron i sig. Tron är alltid kopplad till Jesus. Tro är ingen magisk formel för att kommendera fram andliga fenomen. Det är gnostiskt tänkande. Förtäckt bakom Jesu namn. Det är att missbruka Guds namn. Tro är den naturliga människans avslappnade relation, umgängelse och kommunikation med Jesus. Där Han själv kan manifestera sin närvaro, kärlek och härlighet genom tecken och under. Jesus själv är tron och föremålet för tron i den återupprättade relationen mellan Gud och hela den naturliga människan.

I den relationen vill Jesus läka sår i känslolivet, forma fram vad den naturliga människan var ämnad att vara. Dana fram varje naturlig människas sanna personlighet. Den sitter inte i någon speciell andlig punkt i människans väsen, naturskild från hennes övriga konstitution. Det är gnostiskt tänkande.

Men samtidigt vill Jesus lära den naturliga människan att inte förlita sig till något hos henne själv, när det gäller att leva det kristna livet, utan bara lita till det kristna liv som Kristus själv vill och kan leva för i och genom henne.

Tänk att den naturliga människan får vara den hon är - hela hon - i sin relation med Jesus. Och så kommer Han och erbjuder, att det hon är oförmögen i sig själv, det hon inte kan förtjäna själv, det Han har förtjänat åt henne, det kristna livet under jordevandringen. Det kan Han leva för i och genom henne, genom "en livets Andes lag". Vilket erbjudande, vilken lättnad och befrielse. Ingen prestationsångest här inte.

"Den Sonen gör fri, han är verkligen fri." Inte en gnostiskt förvanskad frigörelse i Livets ords tappning. Där anden ska befrias och ta kontrollen över själen och kroppen. Nej, här handlar det om hela den naturliga människans totala frigörelse. Med slutkonsekvens på förlossningens dag. Då hela den naturliga människan, med allt vad hon är, inklusive kroppen, förvandlas till Hans likhet i hela sitt väsen.

Men det är Guds nåd (inte Hans kraft) som i Jesus Kristus, verkar fram allt detta. Ingen vår egen ansträngning eller uppövande av en obefintlig gudomlighet i oss själva, kan åstadkomma detta. Det är Guds verk från början till slut. Vilken befrielse och lättnad.

Dagens tal om enhet och väckelse är ett falskt tal. Det är en täckmantel för fienden, att dra villfarelsen, djupare och bredare in i kristenheten, med splittring och förskingring av fåren. Man försöker idag samla människor kring en väckelse som är falsk. Fylld av villfarelse. Som splittrar kristenheten på alla plan.

Man talar om att vinna människor. Vinna till vad? Till villfarelsen! Verksamhetsapparater trummas fram i oändliga yttringar. Till vilken nytta? För att fånga människor i villfarelse. Man försöker vrida svart till vitt och vitt till svart, med att påskina att det är de som varnar för villfarelsen, som skapar splittring, bromsar väckelsen och undergräver enheten i tron.

Må kristenheten vakna upp över avgrundsdjupet i trosförkunnelsen och med vilken cynisk duperingskonst den infiltreras in, genom ett identiskt kristet språkbruk, med annan betydelse bakom orden och med en utstuderad manipuleringskonst. Må de kristna ledarna ordentligt ta tag i frågorna och gå före fåren mitt på vägen.

Harry Forsgren

 

Vittnesbörd