Vad sa Lewi Petrhus om den sista tiden?

Ur Brytningstider Segertider

Det finns en grupp kristna. De genomskådar de fruktlösa mänskliga försöken och inser att dess ledare leder dem allt längre bort från andlig väckelse. Det är de som lever ett verkligt trosliv och har förtroende för bönens och Ordets makt. Det är dessa som i kyrkorna världen över dras tillsammans i grupper till bön och bibelläsning.

Detta är vad som alltid skett i begynnelsen till ett stort uppvaknande. Så var det i de stora väckelsernas begynnelse i Sverige  på 1800-talet och så var det under de år som närmast föregick pingstväckelsen frambrytande i Skandinavien. Det var enskilda personer inom de existerande församlingarna som hade längtan efter en djupare upplevelse av sin kristendom.

Det började i allmänhet med att en sökte sig fram till ett rikare böneliv. Därvid kontaktade han eller hon bekanta som hade samma längtan och så uppstod bönegrupper. Dessa grupper kom så gott som aldrig till stånd genom församlingens åtgörande.

Det skedde spontant på personligt initiativ. Som regel mötte detta motstånd från församlingens sida. Jag känner fall där man stängde kyrkornas lokaler för dessa bönemöten.

Ofta hade de troende en så stor andlig hunger att dessa bönemöten drog ut till sent på kvällarna. På så sätt ordnades det så småningom bönemöten i hemmen och hela den andliga förnyelsen banade sig väg utanför församlingen. I den apostoliska församlingen hade man sammankomster hemma i husen samtidigt som i helgedomen.

Man bör också lägga märke till att det var inte någon egen kyrka de samlades uti utan i helgedomen, stadskyrkan. De hade också brödbrytelse, Herrens heliga nattvard, hemma i husen. Kyrkorummet hade i begynnelsen ingen bindande kraft över det andliga livet och verksamheten. Det talas inte i hela Nya Testamentet om en enda egen kyrkolokal!

I det här påtalade avseendet hade den apostoliska församlingen en värdefull frihet. I hög grad bidrog detta till medlemmarnas trivsel. Det lyfte ner religionen från den höga piedestal, där det gammaltestamentliga prästerskapet satt upp den, ner till vardagens gudsgemenskap, till hemmets  miljö och umgängessätt.

Vi har från början haft den åsikten att den apostoliska tidens kristendom skulle vara vårt mönster även i församlingsfrågan. Det är också vid denna syn vi håller fast intill denna dag. Genom apostlarna, särskilt Paulus, framställning av den universella församlingen har man gjort sig en felaktig bild av den lokala församlingen.

I Paulus ögon utgjorde den universella församlingen Kristi kropp, som är oupplösligt sammanfogad i alla sina delar och hämtar sin näring från Kristus. Ef.4:16, Kol.2:19. Det är denna andliga, universella kropp, Paulus betraktar med trons öga när han talar om Kristi brud, som är utan fläck och skrynka.

Vi har inom den Svenska pingströrelsen de, som menar att framställningen av den lokala församlingen åsyftats i de Paulinska citat Ef.4:4-6, Ef.5:27. Man har på det sättet skruvat upp den lokala församlingens auktoritet. I stället för katolikernas Mariakult har vi fått en”församlingskult”. 

I detta avseende har man genom att blunda för sina egna och den lokala församlingens svagheter givit en falsk bild av densamma. Med en överdriven skönmålning av den lokala församlingen har man sökt skaffa den en auktoritet som den inte äger.

Den katolska uppfattningen att Petrus var den klippa på vilken församlingen skulle byggas gör för mycket hans person. Katolicismen, som lär att Petrus grundade kyrkan i Rom, hävdar och att de himmelska nycklar som Jesus överlämnade åt Petrus, är i den romerska kyrkans och dess företrädare – nämligen påvens – händer.

Man menar därför att den apostoliska läran är den katolska kyrkans egendom. Allt detta är ju uppbyggt på en falsk uppfattning om församlingens förvaltarskap av frälsningen i Kristus.

Var än du ställer en människa som har Kristus levandegjord för sitt hjärta, växer det omkring henne upp ett Guds verk, ett bidrag till den universella församlingen. På denna klippa är det som Kristus kontinuerligt bygger sin församling. Och med sådana förutsättningar kan Kristi församling aldrig bli besegrad av dödsrikets portar.

Det är genom lösryckta citat rörande den universella församlingen, som man kommit till denna överskattning av lokalförsamlingen. Genom att tillskriva den lokala församlingen för stor auktoritet och genom att räkna de fria församlingarna såsom verkställande kollektiv har man skapat en maktställning, som gjort stor skada.

De har lämnat de nytestamentliga församlingarnas frihet så väl inåt som utåt och vill nu ha dem att fungera som exekutiv enhet. En sådan auktoritet som man nu börjar göra anspråk på saknar motsvarighet i den apostoliska tiden.

Inom pingstförsamlingarna  i Sverige har på de senaste smugit sig in en tendens i denna riktning, som närmar sig den hierarki, vilken behärskat världskyrkorna under vissa tider. Till denna förvillelse hör, som sagt, att all verksamhet skall bedrivas genom församlingen. Som alla borde veta är detta kyrkohistoriens farligaste villfarelse. Det är den som kvävt och dödat den andliga friheten och därmed varje väckelse som uppstått under kyrkans historia. Det är också denna tes som splittrat kyrkor och samfund. Det är denna villfarelse som legat till grund för alla kättarförföljelser från kyrkans sida.

Det var med denna tes man alltid mötte väckelserörelserna. Huvudanklagelserna har alltid varit att väckelsen går vid sidan av församlingen och åstadkommer splittring.

Detta var under många år huvudanklagelsen mot pingströrelsen. Pingstväckelsens fria församlingar och deras föreståndare har emellertid  nu på sina håll kommit i samma läge som sina forna åklagare. I och med denna isoleringstendens får pastorn, församlingsföreståndaren, en position av maktfullkomlighet som är absolut främmande för Nya Testamentet.

Från föreståndarens ställning sådan den var från början i den Svenska pingstväckelsen skiljer sig föreståndarskapet i en del församlingar nu för tiden som natt från dag. Förr var föreståndaren en broder bland bröderna, men nu är han placerad över dem alla.

Nya Testamentet talar om läraren som en av de äldste och att alla de är föreståndare. Vi håller på att närma oss det kyrkliga biskopsmönstret, som är en vrångbild av den urkristna församlingens ledarskap.

Församlingens överhöghet har man drivit till en ytterlighet som på sina håll närmar sig den katolska kyrkan. Det är en frihet, enkelhet och personlig kontakt genom hela församlingen, som håller på att försvinna i en del pingstförsamlingar.

I dess ställe bedrivs en verksamhet, som till allra största delen ligger i händerna på pastorn. I andra fall är det pastorn som tillsammans med äldstekåren ombesörjer verksamheten. Församlingen tjänar i sådana fall endast som åhörare och offrare. Så förehöll det sig inte i den apostoliska  tidens församlingar.

Strängt taget har den fallna kyrkan aldrig varit fri från röster som manat henne att vakna och återvända till den första kärlek, varifrån hon har fallit. Men många av hennes väktare har varit påpassliga och sökt tysta varje ny röst som höjts. Mer än en gång har det skett med vänlighet och tillmötesgående.

Det är i sådana sammanhang munkordnar kommit till, vilka ändå ofta gjorts till redskap för förföljelse och utrotning av väckelsefolket.

I de flesta fall har dock sådana  rörelser mötts med motstånd och förakt. Alltid har man haft möjligheter att hindra ett återvändande till den apostoliska tidens kristendom, vartill alla dessa väckelserörelser syftar. Man kan inom detta område konstatera många fakta som borde lära dem något vilka i dag har med andlig verksamhet att skaffa.

Det har aldrig hänt att en kyrkoorganisation som sådan, blivit bärare av en andlig förnyelse eller vad man i allmänhet kallar en väckelse. Det är individer och grupper inom samfunden som varit och är redskap för dylika rörelser. Det först utstakade målet för en sådan rörelse har dock alltid varit att reformera eller förnya den kyrka som ledarna för de andliga väckelserna tillhört. Man ville en reformation av kyrkan, men det blev i stället en utbrytning ur densamma och bildandet av nya samfund.

När sedan de protestantiska kyrkorna stelnat, och blev föremål för nya väckelserörelser, upprepades samma procedur. Kyrkorna förblev oförändrade och den andliga rörelse som syftat till förnyelse av den redan stabiliserade verksamheten åstadkom ingen förändring. För att inte kvävas av kyrkosystemet bröt sig den nya livsströmmen en ny fåra och de sk frikyrkorna uppstod.

Vårfloden är ju en produkt av förhållanden som existerar. Där den åstadkommer förstörelse beror det på att man inte inrättat sig med tanke på dess existens och att man inte förhåller sig på rätt sätt till de omständigheter i vilka man lever.

De organisationer man byggt upp inom kyrkosamfundens ram är för trånga och för små att rymma de rika flöden som en stor andlig förnyelse för med sig. En sådan företeelse bryter därför i regel sönder och splittrar kyrkosammanslutningarna, där den går fram.

Om det funnes en smula vidsyn och andlig vision hos de etablerade kyrkornas ledare skulle sådant aldrig behöva ske. Det är ofrånkomligt att dessa andliga livsrörelser om och om igen fört nytt andligt liv till kristenheten, och i många fall förändrat samhällslivet. De är därför nödvändiga.

Jesus gick emot de stora och mäktiga bland religionens representanter, medan han vandrade här. Det är den metod han kommer att använda i den stora slutliga seger han skall vinna. Den enda förutsättning han bygger på är människor som har en tro, som håller ut i bön, hur stora svårigheter som än möter.

Kristendomen är en andlig religion, där varken tempel, ceremonier, prästerskap eller organisationer är nödvändiga för människans gemenskap med Gud.

Kyrkosamfundens vara eller icke vara är inte avgörande för kristendomens seger i världen. Kristendomens framgång har genom tiderna aldrig varit större än innan något kyrkosamfund fanns till.

Kristendomen är en gudomlig företeelse, som inte är beroende av vare sig mänsklig skröplighet eller maktfullkomlighet. Det fanns som sagt under den apostoliska tiden ingenting av kyrkoorganisationer mellan och över församlingarna, inte prästestånd och ingen prästutbildning.

Apostlar och evangelister ordnade lokala församlingar som de lämnade efter sig, där de öppnade verksamhet. I varje särskild stad blev dessa församlingar bärare av frälsningens budskap och Kristi sak. Det fanns vid den tiden inget högkvarter för kristendomen. De centralisering som senare kom till stånd saknades fullständigt under den apostoliska tiden. Om man studerar Nya Testamentet i denna fråga, skall man finna att då det gällde formen för den kristna verksamheten, så undvek man all ensidighet.

Där hävdas det enskilda initiativet samtidigt som ett verksamt kollektiv. Aldrig hindrade det erkända kollektivet, församlingen, den enskilde att fritt handla i enlighet med vad han trodde vara Guds vilja.

Där praktiserades den andliga individualismen i sin fulla utsträckning. När man – där den fria församlingstanken slagit igenom vill göra den lokala församlingen till en institution som begränsar och styr det personliga initiativet, är man inne på fel väg.

En sådan makt  och myndighet låg aldrig i händerna på den apostoliska tidens församlingar och deras ledning. De stora andliga rörelser som genom tiderna gått fram över världen, har i hög grad baserats på enskilda människors personliga initiativ. Man behöver bara nämna sådana namn som Wycliffe, Hus, Zwingli, Luther,  Calvin,  Knox, Wesley, Spurgeon och Moody.

Vi har dessutom ett skandinaviskt namn som överträffar det mesta av personliga initiativ. Det är Norges stora väckelsepredikant Hans Nilsen Hauge. Han evangeliserade hela Norge utan att bilda några församlingar eller ens någon styrelse. De har alla varit initiativtagare till stora andliga rörelser men de har inte varit valda av någon för sitt verk.

Många av dem har snarare varit utstötta ur sina kyrkor och gjort sin insats på grund av personlig kallelse och övertygelse. Utan att vara korade av någon mänsklig institution för sin uppgift har de ofta gjort en mer avgörande insats än det samfund som sedan, oftast mot deras vilja, bildats som resultat av deras personliga insatser.

För många har det blivit så, att man förlorat syndaren ur sikte såsom individ. Vad man intresserar sig för är verksamheten – och syndaren har endast blivit en detalj i sammanhanget. En del har alldeles lagt evangelisationen åt sidan och ägnar sig åt någon slags uppfostringskristendom.

På  andra håll har man visserligen väckelsemöten, men det är endast en del av det mångskiftande arbetet. Det är egentligen inte heller för syndarens skull man har denna sida av verksamhet.

Det är snarast för församlingens egen skull man söker vinna nya medlemmar. Det är en merit att få tillökning i matrikeln, och det ger ökad prestige åt den som kan förtälja om många avgörelser i sina väckelsemöten.

För många utgör predikningar och verksamheters utseende i övrigt det dominerande intresset. Och den enskilde syndarens nöd och svåra belägenhet har knappast något rum i denna konstellation. Syndarens egenvärde – och tanken på att göra en insats, varav himmelen skulle glädja sig, har alltför litet rum i den nutida församlingen.

Den mäktiga andeutgjutelse som enskilda personer i den apostoliska tiden upplevde, rustade dem med allt vad de behövde för sin uppgift. Förkunnare och ledare togs direkt från sin profana gärning och gick ut rustade  endast med vad de fått genom Andens dop. De var – som de lärda rabbinerna sade - ”olärda män ur folket”. Men de andliga gåvorna och kraftgärningarna var verksamma genom dem.

När de skriftlärda såg Petrus och Johannes stå där tillsammans med mannen som hade blivit botad av dem, ”kunde de icke säga något däremot”. De som till varje pris ville hindra dem var rådlösa vid åsynen av deras kraftgärning.

Då de båda fiskarna från Genesaret gått ut från förhöret inför Stora Rådet, sade ordföranden till den mäktiga skaran av andliga ledare:”Vad skola vi göra med dessa män?

Detta är de verksamhetsformer den helige Ande använde i den apostoliska tiden, och det är dessa metoder som kommer att bli kännetecknande i de sista tiderna. Detta är också hemligheten till att det första och andra århundradets kristna verksamhet kunde sprida sig med så stor hastighet.

Man var inte på något sätt beroende av den andliga verksamhetens intellektuella resurser. Så kommer man ej heller att bli i den sista tiden. Det är endast av redskap som ställer sig under den helige Andes kraft och ledning detta verk kommer att bero. Gud tar de redskap som är villiga. Utrustningen ombesörjer han på egen hand.

Genom att den enkla apostoliska verksamheten så småningom förvandlades till en och flera kyrkoorganisationer, förvanskades också dessa andliga tjänster till ämbeten för att inte säga yrken. De har i många fall förlorat sin andliga innebörd. Det nuvarande pastorssystemet fanns inte i den apostoliska tiden.

Det kommer troligen att i stor utsträckning korrigeras den sista tiden. Det kommer att bli ”olärda män ur folket” som intar de ledande posterna i den väckelserörelse som den levande kristendomen då blir. Gud kommer att tillsätta de andliga tjänsterna i mycket högre grad än vad som nu sker.

Dessa kommer också att verka i enlighet med Andens ledning som ger långt större utdelning än de majoritetsvalda tjänstemän och de majoritetsbeslutande mötesserier som nu i stor utsträckning har den kristna verksamheten i sin hand.

Då man uppmärksammar att Herren väljer sina tjänare utan hänsyn till lärdom eller social ställning, är det en annan sida av hans sätt att välja som inte är mindre gripande. Det är då det kommer till människomaterialets kvalité. Man tycker, att han för dessa höga och heliga tjänster skulle välja personer som har ett gott renommé och synnerligen dem som har ett oklanderligt liv bakom sig. Men  ej heller på detta område har han satt några gränser. Han utväljer och använder den som sluter sig till honom.

Han låter en Judas vara med i lärjungaskaran och sänder honom ut att predika och bota sjuka. Så länge han var ärlig och inte förföll till kritik, och förräderi, fick han vara med.

Petrus, som var självsäker men feg och förnekade sin Herre när denne var i allra största behov av hans trohet, valde han dock att utföra fantastiska uppdrag. En av hans främsta ambassadör tog han från förföljarnas skara, en som förföljt Jesu lärjungar ända in i utländska städer.

Herre har på det sättet gjort sig oberoende av allt som människor  aktar stort och anser som en förutsättning för att bli Hans tjänare. Han tar sina redskap bland dem som människor underkänner ur intellektuell, social och moralisk synpunkt.

Den som trots brister och svaghet överlämnar sig helt åt honom, kan han använda i sin tjänst. Och vem han vill insätter han i de ämbeten han förordnat i sin församling.

Detta är den metod han alltid använt sig av och utan tvekan är det den han kommer att använda i den sista tiden. Här har församlingens eller rörelsens storlek ingen eller underordnad betydelse. Det som betyder något är ett effektivt budskap, effektiva individer och en effektiv församling.

Pastor Lewi Pethrus besökte Rom 1925: "Nästa dag gick jag genom Vatikanen. Det var tillfälle för mig att få se och hälsa på påven, ty han hade mottagning, då jag besökte hans makalösa palats, men på förfrågan meddelades det mig, att man då var skyldig att kyssa hans hand, vilket ju innebär ett erkännande och en viss dyrkan av honom, varför jag utan tvekan avstod från att möta denna antikrists förebild. (Ur boken I bibliska farvatten)

Vad sa då Lewi Pethrus om närmandet till katolicismen: "För min personliga del känner jag mig djupt tacksam till Gud, att jag får tillhöra en andlig inriktning, som konsekvent hållit sig utanför detta ödesdigra alliansväsen. Den dag vi stryka flagg inför dessa påtryckningar, har pingstväckelsen fått sin dödsdom.

Den kan icke leva sitt liv tillsammans med katolska villfarelser och bibelkritik.  Vi veta av Guds ord, att avfallet skall bliva stort i den yttersta tiden, men att det på så kort tid skulle få en sådan makt över en så mäktig andlig rörelse som frikyrkorörelsen i Sverige, det har troligen ingen kunnat tänka sig. Må Gud bevara sitt fria folk från att följa med i utförsbacken! (Evangelii Härold Nr 50 1927)

 

 

 

Undervisning