Varför slutade jag på Livets Ord? Av Karin Berglund

Jag blev sjuk av överansträngning 1995, och det var inte bara Livets ords fel. Jag hade ett jobb som jag inte orkade med. Men utan Livets ord hade jag aldrig siktat mot det jobbet. Ambition genomsyrade Livets ord på alla sätt. Jag kunde inte ta det lugnt. Jag kunde inte med gott samvete vara hemma och göra något som var avkopplande. Vi skulle inte koppla av.

Vi skulle inte ha vår identitet hemma vid kaffekoppen, sa Ulf Ekman. Vi skulle ha den ute vid fronten. Jag var rädd för att koppla av. Sten Nilsson varnade för ett tomt sinne: Man skulle alltid ha kontroll på sina tankar, annars skulle djävulen komma in. Så jag vågade inte slappna av.

När det gällde jobb skulle man sträva efter något som var bra betalt och inte nöja sig med mindre. Om man skulle göra upp planer, skulle de vara tillräckligt stora. Man skulle inte tänka smått. Därför gick jag vidare från undersköterska till sjuksköterska. Jag vet idag att jag passar mycket bättre som undersköterska. Som sjuksköterska brände jag ut mig. Jag saknade arbetsglädje.

Jag var samtidigt aktiv på Livets ord med sådant jag tyckte om att göra. Jag skrev och redigerade och korrekturläste, jag satte ihop ett missionsblad. Alltsammans blev för mycket. Jag skämdes för att sitta och göra ingenting hemma. Det lilla livet föraktade jag.

Men som profeterna sade om Israel, att landet skulle ligga öde och få gottgörelse för sina sabbater, så blev det för mig. Jag kunde till slut inte arbeta mer. Jag sjukskrevs (av en Livets ord-läkare) och stannade hemma, fortfarande med stressnivån på topp. Sökte helande varje dag på Europakonferensen.

Vi i församlingen samlades varje kväll i september 1995 för att be för valet, att den borgerliga regeringen skulle vara kvar och socialdemokraterna inte komma till makten, för socialismen var i grunden av djävulen och även om de kunde mena väl så skulle det bli helt fel och framför allt skulle Livets ord få problem med tillståndet för kristna skolan igen.

När jag började på sjuksköterskeutbildningen fyra år tidigare, 1991, då hade vi haft flyt. Borgarna vann valet, och varje dag hösten 1991 kom rapporter om hur samhällsservicen förändrades, om privatisering, om nya statsråd med uppfattningar som liknade våra på Livets ord. Jag var hög på rapporter!!!! Ekman hade ju rätt!

Livets ord var så viktiga för landet, ja, för utvecklingen i världen. Allt som hände angick oss högeligen. Sovjetunionens sammanbrott hade varit ett tecken från Gud och vi skulle gå in och snabbt föra ut "evangeliet" - som jag i dag ser inte var något vidare som evangelium betraktat - och borgarnas seger var ett tecken på att Gud var med oss. Men nu då, när sossarna vann? Jag var jätterädd. Kanske skulle det gå som i Kina. De skulle börja ta oss och sätta oss i fängelse, så var känslan. De skulle ta barnen ifrån oss och spika upp dem på väggen, som jag läst i en bok.

En del i den känslan var baserad på att vi visste så lite om världen utanför och hade byggt upp en egen tolkning av tillvaron. En annan del var att jag egentligen djupt inom mig visste att Livets ord var fel, att läran var fel, att de läste Bibeln fel, och att vi gjorde sådant som var orätt. Vi satte orättmätig press på människor. Inom mig hade jag en stark fruktan. Jag var rädd för Gud, för han var förskräcklig emot dem som inte lydde honom, och jag hade inte en chans i världen att hålla måttet inför honom om de regler gällde som vi fick höra om på Livets ord.

Genom åren fanns inlagrat i mig en allt mer växande känsla av skuld och att inte hålla måttet. Hade jag haft hopp i början om att mitt kristenliv skulle bli bra, starkt och fruktbärande, så hade det hoppet gått om intet. Hade jag haft ett hopp en gång att det var sant som Ulf Ekman sagt, att "svaret på alla mänskliga behov finns i församlingen" så hade jag nu sett att det inte alls var på det viset.

Jag hade sökt hjälp för mina behov och ingen hade lyckats hjälpa mig, jag hade krävt att få skickas vidare, och det hade bara blivit värre. De kunde inte hjälpa en människa som mådde så dåligt som jag. De ägde inte den kompetensen! Om vissa personer någonsin ägt den, så hade de sagt nej till att använda den, och istället upptagit Livets ords uppfattningar. De använde inte det lilla de hade. Jag hade haft en tro på rättvisa och på sanning, att man skulle kunna se samma sanning, men - SÅ VAR DET INTE! - I grund och botten svek själavårdarna sanningen och människorna, och de lyssnade inte på mig utan på sina teorier som de ansåg sannare än verkligheten själv.

Jag hade blivit varnad för psykvården. Om Ulleråker hade Ekman sagt: "Skicka dem hit bara så ska vi kasta demonerna ur dem" Eftersom jag hade mycket jobbiga psykiatriska symtom, gick jag till själavården på Livets ord, för att få demonerna utkastade. De kunde inte hjälpa mig. Jag sökte mina cellgruppsledare, jag sökte deras överordnade, jag gick fram för förbön på alla möten med både våra egna predikanter och evangelister från när och fjärran, jag gick på Själavårds - och befrielseskola för församlingens medlemmar, jag fick förbön ... Inte en enda av dessa ansträngningar ledde till något resultat.

Det som gav mig det första hoppet var ett mycket kort telefonsamtal med en psykiater som jag skulle få träffa på öppenvårdsmottagningen. Jag hade nämligen till sist sökt på psykakuten. Mitt liv var i kaos och jag saknade förmåga att reda ut det, jag saknade sjukdomsinsikt, och jag behövde hjälp.

Jag hade tvångssyndrom. Orsaken till att det blev så var de motstridiga order som kom från Livets ord, och som jag försökte följa. De var både motstridiga inbördes och stred emot verkligheten. Mitt liv var i kaos och jag försökte lösa det med städning och tvätt bland annat. En annan orsak var överansträngning på jobbet och på Livets ord.

Det tog 1 år att få förtroende för psykvården och släppa hoppet om Livets ords och Guds hjälp. Då hade jag gått själavårds - och befrielseskolan och träffat högsta hönsen inom Livets ords själavård. Utan att få hjälp. Jag hade hängt ut mitt hjärta blödande på en krok, som i Strindbergs dikt, "det är ett urtaget hjärta, som hänger där på en krok". Det hade inte lett till någon hjälp.

Vi var då i maj - juni 1996. Jag accepterade medicin efter en hel vinter med samtal på psykmottagningen. Medicinen hjälpte. Efter tre månader var jag tillbaka på min arbetsplats på träning och efter nyår hade vi hittat min rätta arbetsnivå. Jag jobbade som undersköterska med anpassade tider och arbetsuppgifter. Jag jobbade en bit under 50%. Tvångssyndromet bleknade bort. Jag hade inte ätit gluten på två år som en del i tvångssyndromet, men i början av april 1997 gick jag ur Livets ord och in i Svenska kyrkan och började äta knäckebröd igen.

 

                        Ser jag Livets ord som en sekt och i så fall varför?

När jag just kommit ur var jag böjd att hålla med Karl-Erik Nylund i "Att leka med elden", att det är ungefär 50% av varje. 50% manipulativ sekt och 50% kristen församling.

Läran

Men ju mer jag förstått av den lära som alltsammans baseras på, kan jag inte se det som kristendom. Man spelar ett dubbelspel. Genom att använda samma ord som andra kristna men med "förstärkt" innebörd, manipulerar man med orden så att Livets ord presenteras som den rätta, starka, ursprungliga kristendomen, värdig den yttersta tiden. Andra samfund är visserligen kristna, men de har inte förstått bibeln rätt. Vad de behöver är "den här undervisningen". Ulf Ekman har nyligen åter fastslagit att Livets ords kallelse är att föra ut trosförkunnelsen. Trosförkunnelsen är enligt min och många andras mening falsk lära, övertolkning av bibeln, med New Age - stuk.

Därmed har jag inte sagt att inte medlemmarna är kristna. Ofta har de en sund tro med i bagaget. Min tro fungerade när jag var med i Livets ord. Men, vi lurades med på ett andligt "race" som inte var sunt.

Maktmissbruk och manipulation, något som tillsammans med läran håller ihop sekter, förekommer rikligt inom Livets ord.

Elitism

LO är fullt med snälla människor som vill väl, på alla nivåer. De vill också verkligen följa och tjäna Jesus. Annars skulle de inte vara där överhuvudtaget. De tror att de gör bästa nyttan i Guds rike genom att stanna kvar även om det är tufft och besvärligt och obekvämt ibland. De överser med maktmissbruk, okunnighet, tokigheter. Det kan faktiskt vara riktigt kul att vara Livetsordare så länge man orkar. Man är ju en del av de utvalda som verkligen gör nytta i Guds rike! Problemet för mig när jag mådde bra, var denna elitism och den konstiga bibeltolkningen. Jag trodde aldrig riktigt på den. Jag var godtrogen nog att anta att sanningen skulle segra och Ekman och allihopa ändra sig.

"Manipulerande teckentydning"

Inom LO skapar man en egen verklighetstolkning. Händelser i samhället, i världen, i mänskors liv ses som tecken. Att följa tecken binder upp människor oerhört och lamslår den fria viljan och det personliga ansvaret sätts ur spel. Detta är ett sektdrag.

Karin Berglund


 

Vittnesbörd